Torstenson ensam behöll sitt ogenomträngliga lugn.
Två svenske fältherrar hafva segrat fotlöse i hängbår; en tredje, den tappraste, förlorade i hängbår slaget vid Pultava.
Fruktansvärdare i fält, större som människa, följde efter Johan Banér Gustaf Adolfs bäste lärjunge Lennart Torstenson, blixten benämnd. Huru man väntade honom i långa månader från våren 1641, när frukterna af Banérs fälttåg tycktes gifna till sköfling och den hufvudlösa svenska hären falla i spillror! Allt var förberedt: penningar, trupper, krigsplaner. Riket tycktes hafva uttömt sin sista sparpenning, sin sista arm, som kunde umbäras vid plogen, och Torstenson kom icke. En af dessa förgängelsens råttor, som gnaga hjältars lifstråd, hade krupit ut ur Ingolstadts fuktiga fängelsehvalf och bitit sig där för lifstiden fast i fältherrens fot. Det stora kriget kommenderade marsch; gikten kommenderade halt. Han, som skulle segra, var själf besegrad, innan han fattat fältmarskalksstafven. Afundsjuke generaler tvistade om företrädet i rang och befäl; tygellöse legoknektar tillställde myteri; uppviglare smögo sig in i fältlägren; diplomaterne begagnade tillfället att öfverlista hvarandra. Alla tänkte på sig, ingen på folkens välfärd och stridens världshistoriska mål. Trettioåra kriget upplöste sig i en fejd om byte; man slogs om besittningen af förödda länder.
Ett stort drag hade kvarstannat i tidens förvridna anlete, ett heroiskt, men upprörande drag af förvildning: — likgiltigheten för människolif och människolycka. Huru hade man icke i början upprört himmel och jord, när Magdeburg förstördes, när Pasewalks invånare nedhöggos! Hvilka verop hade ej då uppstigit från en härjad by! Hvem var så afskydd, som människoslaktaren Götz, som mordbrännaren Holk och deras gelikar! Men vid detta var man nu van, och vanan förslöar. Svärdet, brandfacklan, utpressningen hade nu gått från land till land; hvem hör en klagan i ödemarker? Vid Lützen, säger Schiller, hade lifvet förlorat sitt värde, när den bäste och ädlaste icke mera fanns till. Tio år senare stod lifvet så i vanpris, att man tog och man miste det såsom man i våra dagar tager och bortkastar en cigarrett. Den onyttiga varan slösades bort, såsom sällan förr och sällan sedan. Icke så, att svärdets och kulans arbete skulle ha kostat mera blod, än i nyare tider. Tvärtom, en nyare tid har tiodubblat förstörelseredskapen och härarnas massor. I sextonhundratalets krig smalt lifvet bort, än genom utsväfningar, än genom små dråpslag, små olycksfall, än genom otaliga lidanden, om hvilka vår tid knappt har en aning. Farsoterna togo sin part, umbäranden togo mera. Wallenstein förde till lägret vid Alte Veste 60,000 man och begrof hälften som döda. Gallas lyckades gång efter gång, inom få månader och nästan utan strid, förstöra manstarka härar. Marschen genom ödelagda länder kostade Banér halfva hans styrka. En belägrad fästning var utom och inom murarna en öppen graf. Detta allt utan att räkna manfallet bland de obeväpnade.
Till slöseriet med människolif bidrog ett egendomligt bruk, som nutidens krigföring längesedan bortlagt, men som förklaras däraf, att trettioåra krigets soldat mest fick sörja för sig själf så godt han förmådde. Den tyske soldaten medförde i fält sin hustru och sina barn, som hade sin plats vid trossen till ett så stort antal, att de stundom voro tre eller fyra gånger så många som de stridande själfve. Dessa soldathustrur medförde kläder och husgeråd; de tvättade, kokade och hushållade för sina män, kunde ock deltaga i deras röfverier och svärma som korpar öfver slagfältet efter en strid för att plundra de döde. Lösa kvinnor, slödder af alla slag, förökade trängseln. När då hären led brist på det nödvändiga eller blef slagen och skingrad åt alla håll, skingrades äfven svärmen af kvinnor och barn; en del undkom i elände, andra blefvo segrarens byte, mesta delen förgicks. — Den svenske och finske soldaten nödgades kvarlämna familjen hemma, men hans officer medförde ofta sin hustru, mera sällan ett barn.
Ändtligen kom Torstenson i November 1641 och med honom ny enhet, ny kraft, nya förstärkningar. Han var den ende som uppfattat sin store mästares tanke, den ende som kände sig mäktig att föra det stora kriget. Hans mål, som han aldrig lämnade ur sikte, var att marschera så rakt som möjligt på Wien och där tvinga kejsaren till fred.
Men Torstenson hade emot sig en lika tapper och därtill slugare motståndare. Elfva månader förgingo under marscher, belägringar, svält och mödor, innan han lyckades tvinga Piccolomini till ett allvarsamt fältslag.
Kom så en mörk oktobernatt 1642. Svenska hären belägrade det välbefästa Leipzig. Fältmarskalken hade sent på kvällen sammankallat ett krigsråd till högkvarteret i byn Straussenhäuser för att öfverlägga om belägringen och möjligheten af en stormning. Närvarande voro svenska härens främste och mest frejdade fältherrar: Torstensons närmaste man, den barske riksfälttygmästaren Johan Lilliehöök med sin fårade panna och sina stora skarpa grå ögon — mästaren i det lilla kriget, den tappre och roflystne brandenburgaren Hans Kristofer von Königsmark — den blåögde blifvande fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel — den blifvande konungen, pfalzgrefven Carl Gustaf, nu vid sina blomstrande tjugu år i sin första krigsskola — den i strider grånade Axel Lillie, väl bepröfvad i Gustaf Adolfs leder — den eldige, oförfärade fransmannen Mortaigne och slutligen tre i alla faror härdade finnar: den lille korpulente Arvid Wittenberg, som förliknats vid både lejonet och blixten; Breitenfelds och Lützens frejdade ryttarechef Torsten Stålhandske samt Neunburgs försvarare Erik Slange, utväxlad ur fångenskapen.
Fältmarskalken Lennart Torstenson beherskade med sin lugna klara blick desse krigare, hvilka redan så ofta anfört härar på eget ansvar. Efter Gustaf Adolf fanns ingen så älskad och fruktad man som Torstenson, ingen som så kunde vinna och kufva ett trotsigt krigarehjärta. Han frågade sitt befäl om detaljen, men behöll för sig krigsplanen och det beslut som blef afgörande.
Helst, sade han, ville han undvika en stormning. Leipzig var rikt och väl försedt med alla förråder, som kunde för hären blifva af största nytta. Dessa borde icke vid en stormning sköflas eller förstöras, fastmera borde staden tvingas att kapitulera. Dock trängde tiden hårdt på och tålde intet uppskof, emedan den kejserliga hären redan var i marsch att undsätta Leipzig. Krigsrådet skulle utlåta sig om bästa medlen att skyndsamt betvinga staden.