Mortaigne, den hetsigaste, hade dagen förut blifvit med förlust slagen tillbaka vid ett försök att storma Paulinerkollegiet och yrkade på en ny, allmän stormning dagen därpå. Med honom förenade sig Wrangel, Königsmark, pfalzgrefven och Stålhandske.
Lilliehöök, biträdd af Axel Lillie och Wittenberg, ansåg försvarsverken för starka och brescherna ännu ej praktikabla för stormlöpning. Man borde invänta artilleriets verkan två eller tre dagar framåt och därefter erbjuda kapitulation.
Slange anmälde, att han utsändt en kunskapare, som hvarje ögonblick kunde väntas åter med rapport om general Piccolominis marsch. Hade man ännu tre dagars tid, ville han förena sig med Lilliehöök om att vänta.
Fältmarskalken anmärkte, att öfverste Stenbock med tre framskjutna brigader vid Connewitz bevakade fiendens rörelser. General Piccolomini, tillade han, står fyra dagsmarscher härifrån i Lausigk.
— Min kunskapare, sade Slange, inväntar icke fienden; han uppsöker honom.
Meningarna förblefvo delade. Fältmarskalken, med en redan uppgjord plan, som han ej fann för godt att meddela, var i begrepp att upplösa krigsrådet, när en ordonnans utkallade Slange. Kort därpå återkom denne med rapport, att Piccolomini stod icke i Lausigk, utan i Gaschwitz, en dagsmarsch från Leipzig.
Intrycket af denna rapport kunde läsas i fältherrarnes min och åtbörder. Lilliehööks panna lade sig i än djupare veck. Lillie tummade sina mustascher, Wittenberg lade föraktligt benet öfver armstödet af den stol, där han slagit sig ned. Pfalzgrefven förde handen till värjfästet, Stålhandske stampade i golfvet, så att sporrarna klingade. Wrangel bet sig harmsen i läppen, Königsmark hviskade leende några ord åt Mortaigne, och denne såg triumferande på fältmarskalken, likasom ville han säga: vi få likväl slåss! Torstenson ensam behöll sitt ogenomträngliga lugn, utan att ändra en min.
— Kalla in budbäraren!
En spenslig yngling, klädd som böhmisk trumpetare med de kejserliga färgerna, infördes. Han tilläts muntligen afgifva sin rapport inför fältmarskalken.
— Den kejserliga hären — sade ynglingen, ännu andfådd efter en häftig ridt — stod i går på morgonen i Lausigk, 19,000 man stark, 13,000 till häst och 6,000 till fots, under ärkehertigens och general Piccolominis befäl. Klockan sex satte sig förtruppen i marsch, och i går afton kom fotfolket till Kitschen, men kavalleriet till Eula. Efter fyra timmars rast blef åter uppbrott och ilmarsch genom natten. I dag klockan nio på förmiddagen rastades mellan Rötha och Magdeborn. Vid mörkningen för tre timmar sedan var förtruppen i Gaschwitz. Jag hörde dem säga, att ärkehertigens stjärntydare lofvat dem seger och att de i morgon före mörkrets inbrott skulle klappa på Leipzigs portar.