BONDEN.
Gå bara, om dig lyster; ty ej långt ifrån
Vårt pörte källan är; men jag, då dager blir,
Till åkern drifver oxarna, och sår min teg.
Lat vu'en ingen, fast han Gud på tungan bär, 80
Förutan arbete, sitt uppehälle fick.
ORESTES.
Min Pylades, dig ibland menskor skattar jag
I vänskap och i trohet främst, och redlighet!
Du är den ende, som Orestes älskat har,
Mig, stackars man, utaf Aigisthos grymt förföljd, 85
Som gaf min far sin bane, af förderflig mor
Biträdd, ifrån orakelguden kommer jag
Till Argoslandet, så att ingen vet derom,
I mening, att med mord umgälla mördarne.
Min faders graf besökte jag, förlidne natt, 90
Och gjöt en tår, och offrade en lock derpå.
Och slagtade ett lamm, hvars blod jag rinna lät
I hemlighet, att intet vet våldsherrskaren.
Dock inom stadens mur min fot ej sätter jag;
Men tveksam mellan tvenne dåd jag kommit hit 95
Till landets gränser: för att genast vandra bort
Åt annan ort, om spejarn sett mig, sökande
Min syster åter; — ty man säger, att förmäld
Hon fäst sitt bo, och icke mera jungfru är; —
Att råka henne, och till min deltagerska 100
I hämden få, och forska hvad bak muren hörs.
Alltså — ty Eos höjer ren sin stråleblick —
Från denna stig vi vika må på annan stråt.
Ty någon plogkarl, eller någon piga tör
Väl visa sig, af hvilken vi utforska må, 105
Om syster min har fäst sitt bo i denna trakt.
Dock der jag varsnar någon ibland tärnorna,
Som ifrån källan bär på klippta hufvudet
Ett embar; sittom derför här och spörjom åt
Hos tjensteqvinnan, om vi någon kunskap få, 110
Min Pylades, i sak, hvarför vi kommit hit.