VI.
HERREN kvad:
En man, som fullgör allt vad plikten bjuder förutan lust till handlingarnas frukt, må kallas en försakare och Yogi, — men icke den, som överger sin härd 1 och avstår från att offra och att bedja.[16] Du må förstå och veta, Pandus son, att det, som mänskor kalla att försaka, just det är Yoga; — ingen blir en Yogi, 2 om ej han avstår från sitt önskande för morgondagen.[17] — Den som söker Yoga, skall finna vägen uti handlingar; — om samme man har hunnit Yogas tron, 3 blir sinnesfrid den mannens rätta väg. Då han ej känner sinnevärldens fjättrar och handlingarnas band, — då han försakat sin önskan och sin sorg för morgondagen, 4 då säges han ha hunnit Yogas tron. Så må han höja självet genom SJÄLVET, och ej i självet känna sig betryckt, ty SJÄLVET är förvisso självets vän; 5 — och SJÄLVET är dock åter självets ovän. I den, hos vilken SJÄLVET kuvat självet, är SJÄLVET visserligen självets vän; — hos den, som ännu icke kuvat självet, 6 blir SJÄLVET vredgat som en fiende. Det högre Självet hos en SJÄLV-behärskad och fridfull man, är lugnt i köld och hetta, 7 i lust och nöd, i ära och förnedring. En Yogi som har kuvat sina sinnen, som glädes blott av vishet och av kunskap, som är ståndaktig, som med samma blick betraktar både sten och gull och mull, — 8 en sådan Yogi kallar man harmonisk. Han ser på vänner och på fiender, på främlingar och obekanta män från andra land, och på sin närmsta frände, på brottslingen och den rättfärdige 9 med samma oväld; — han står högt, i sanning! Må Yogin städse egna sig åt Yoga, förbliva ensam i ett hemligt rum, med kuvat själv och kuvad tanke, — frigjord 10 från lust och hopp. — Uppå en fläcklös ort, i stadig ro på ett orubbligt säte som själv han byggt, ej högt, ej heller lågt, av kläde, skinnet av en svart gasell 11 och Kusha-gräs, som bäddats på varann,[18] där må han sammanrikta all sin håg och kuva varje tanke, varje sinne, ståndaktig där han sitter, övande 12 sin Yoga för att rena helt sitt själv. Med kroppen, huvudet och halsen raka, orubblig och ståndaktig; med en blick 13 som icke ser, uppå sin nästipp fäst, med självet fridfullt, oförskräckt och fast i Brahmachari'ns löfte, och med hågen behärskad, tänkande på Mig, harmonisk, 14 må längtansfullt han så förbida Mig. En Yogi, som beständigt så förenas med SJÄLVET, och som härskar i sin håg, han går till Friden och till Saligheten, 15 — den högsta Salighet, som bor i Mig. I sanning, fråssarn hinner icke Yoga, ej heller den som överdrivet fastar; ej heller den som sover alltför mycket, 16 ej heller den som vakar överdrivet. Men den som för ett regelbundet liv och slumrar in och vaknar regelbundet och äter lagom och förströr sig lagom, — 17 en sådan man kan finna frid i Yoga.
Med tanken kuvad och i SJÄLVET fäst, och fri från längtan efter allting önskvärt, 18 så kallas han "harmonisk". — Vid en låga som lyser stadigt på en vindlös ort, förliknas Yogin med behärskad tanke, 19 som uti SJÄLVETS Yoga sänkt sin själ. Då sinnet kuvats genom Yoga-tjänst, 20 då självet skådar SJÄLVET genom Självet, då själen[19] bortom sinnevärlden fattar den högsta salighet och hinner den, och aldrig lemnar mer det Verkliga, 21 se'n hon en gång har slagit rot däri, och intet ser som vore mera värt, 22 och ej av någon smärta rubbas mera, — se, detta kallas Yoga, denna frihet från smärtans fjättrar; — och vid denna Yoga bör Yogin fästa sig med modig håg 23 och med ståndaktig övertygelse. Se'n varje lust hans fantasi har alstrat har övergivits, — se'n hans själ har kuvat 24 på alla håll vart sinnenas förbund, må han uti sin insikt vinna ro och steg för steg förvärva stadighet; se'n han i SJÄLVET fäst sin hela tanke, 25 må han ej tänka mer på något ting. Så ofta tanken vacklande och vild vill irra bort, — må han med strama tyglar tillbakahålla den, och tvinga den 26 inunder SJÄLVETS lydnad. — Saligheten blir Yogins lön, vars själ är full av frid, vars lidelsenatur är bragt till ro, 27 som syndfri nått det EVIGAS natur. Då självet bragts till ständig harmoni, och Yogin så har bortlagt varje synd, — då njuter han en ändlös salighet, ty det är honom lätt att sänka sig 28 uti det EVIGA. — I Yogas frid ser självet, huru SJÄLVET dväljs i allt, 29 och allt i SJÄLVET; allt är Ett för honom. Och den som skådar Mig i alla ting och alla ting i Mig, — han skall ej mista 30 Mig mer, ej heller skall Jag mista honom. Försjunken i det Enda, då han vördar i alla väsen Mig, — en sådan Yogi, 31 hur än han lever, lever han i Mig. Och den som överallt i SJÄLVETS likhet ser likhet uti allt, båd' ljuvt och lett, 32 han, o Arjuna, är fullkomlig Yogi.
ARJUNA kvad:
O Madhus bane! denna Yogas art
som du förlägger uti sinnets jämnvikt,
jag finner ingen säker grund därför,
33 beroende på rastlöshet; — ty hågen
o Krishna, är i sanning utan rast
Den är så häftig, stark och svår att böja,
34 att den mig syns okuvlig liksom vinden.
HERREN kvad:
Förvisst, o hjälte med den starka armen,
är hågen utan rast och svår att kuva;
dock kan den kuvas genom ständig övning
35 och genom frihet ifrån lidelse.
Ett själv, som ej behärskas, synes Mig
ha svårt att hinna Yoga; — men om kraften
36 är lämpligt riktad av en SJÄLV-behärskad,
kan Yoga hinnas. —
ARJUNA kvad:
Men en obehärskad,
vars själ är full av tro, — hur går det honom,
o Krishna? — ty hans sinne vandrar bort
37 från Yoga, och han vinner ej fullkomning.
Förstöres han, o du med starka armar,
då han från båda har begått ett avfall,
i det han fåfängt sökt det EVIGA?
38 — rivs han itu, som molnet av en stormil?
Så skingra Du, o Krishna, detta tvivel,
39 ty ingen annan mäktar skingra det.
HERREN kvad:
O son av Pritha, undergången väntar
förvisso icke någon sådan själ
i denna värld, ej heller i den nästa.
Om någon strävar till rättfärdighet,
— o du som är Mig kär, — då går hans väg
40 förvisso icke neder till fördärvet.
Då han har nått beröring med de världar,
där rena mänskor öva rena dåd,
och dvalts hos dem en tallös räcka år,
då födes han, som avföll ifrån Yoga,
41 i ett rättfärdigt och välsignat hus,
— (kanhända i en släkt av vise Yogis,
42 men sådan börd är svår att nå på jord).
Och sedan återfår han, vad han vunnit
uti sin förra kropp, och strävar åter,
43 — o Kuru-ättens fröjd! — att nå fullkomning,
Hans förra strävan griper omotståndligt
hans själ; — ja, blotta längtan efter Yoga
44 är nog att föra sökarn bortom ordet
om Gud, till högre världar. — Men en Yogi
som träget strävar, som har blivit ren
från alla synder, som fullkomnat sig
igenom många födelser, skall hinna
45 det högsta målet. — Större än asketen,
ja större än den Vise, är en Yogi;
en Yogi överträffar dem som handla;
46 — så bliv en Yogi, o Arjuna, du!
Och den som full av andakt dyrkar Mig
och dväljs i Mig uti sitt inre SJÄLV,
han synes Mig bland alla Yogis bäst
47 och full utav den högsta harmoni.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det Kviga, — skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
SJÄTTE KVÄDET
sålunda; och det kallas: