VII.
HERREN kvad:
Med tanken fäst vid Mig, o Prithas son,
beständig uti Yoga, se'n du sökt
din tillflykt uti Mig, — hur du skall känna
1 Mig helt och hållet, må du höra nu.
Jag vill förklara dig den visdomslära
fullständigt, vilken sen du hört den helt,
2 dig intet mera återstår att lära.
Av tusen mänskor strävar knappast en
att nå fullkomlighet; — av dem som lyckas
3 fins knappast en, som känner Mig i grund.
Jord, vatten, eld, luft, eter, själ, förnuft och själviskhet, — se där en åttafaldig 4 indelning av Naturen, — Min Natur. Men detta är det lägre. — Skåda nu Mitt högre Väsen, livets element, 5 som uppehåller världen. — Må du veta att detta alstrar alla varelser. Jag källan är till världens vardande 6 och uti Mig den löses åter upp. Det finnes intet högre, Dhananjaya, än Jag. På Mig allena hänger allt 7 som pärleraden hänger på sin tråd. Jag är det läskande i vattnet; — Jag o Kuntis son, är glansen uti solen och uti månen; Jag är kraftens Ord i alla helga skrifter; — eterns dallring 8 och mannakönets manlighet är Jag, och jordens doft är Jag, och eldens glans, 9 och livet i allt levande, och boten hos dem som öva bot! — Jag fröet är, o Prithas son, till alla varelser, förnuftet självt hos den förnuftige 10 och strålandet hos alla ting som stråla, och sinnesstyrkan hos den sinnesstarke som kuvat lust och lidelse; — och Jag, o herre ibland Bharatas, är längtan 11 att fylla upp den rätta pliktens bud. Båd' lugna och harmoniska naturer och de, som fyllas av sin lidelse, och de som äro tröga, äro till 12 i Mig, — ej Jag i dem, men de i Mig. Men världen, villad genom dessa krafter och de naturer som de alstra fram, ser icke Mig, som lever ovan dem 13 i Min ovansklighet. — Min villas slöja, som väves av de trenne krafterna, är svår för mänskans blick att genomtränga; 14 men de som nå Mig genomtränga den. De villade och de som göra ont, de uslaste bland mänskor, nå Mig ej, ty deras visdom är av villor härjad 15 och deras väsen har demonisk art. O herre du bland Bharatas, Arjuna! det gives fyra slags rättfärdige som vörda Mig: den lidande, den vise, 16 självsökaren, och den som söker vishet. Av dessa fyra är den vise bäst: med ständig vördnad dyrkar han det Enda, 17 och Jag är kär för honom, han för Mig. De äro alla ädla; men den vise är sannerligen för Mig som Jag själv: förent med SJÄLVET, är han fäst vid Mig 18 och vandrar så den allrahögsta vägen. Vid slutet av en mångfald födelser han hinner Mig, och är av visdom fyld; och han, den stora själen, svår att finna, 19 utbrister: "Vasudeva, du är allt!" Men de, som genom lustarna förlorat sin visdom, vandra bort till himlens Andar, då de i yttre andakt sökt en hjälp 20 och däri lytt sitt eget väsens maning. Och dyrkar någon blott en sådan bild med tro och trofasthet, — då signar Jag 21 den fasta dyrkan hos en sådan man. Han vinner vad han önskar i sin tro, då han med vördnad vänt sig till sin gud; 22 ty Jag beskär vad han av honom bedjer. Dock är förgängligt vad han vinner så, och tillhör endast dem med trångt förstånd: till gudarna gå gudars dyrkare, 23 men Mina tjänare, de hinna Mig. De, vilka sakna insikt, tro att Jag, den Evige, Fördolde, har en skepnad; — de känna ej Mitt sanna, högsta väsen, 24 det oförvanskliga, fullkomligt höga. Och då Jag höljes i Min skaparvilja,[20] då se Mig icke alla. Denna värld 25 förmår ej fatta Mig, den Evigt Samma. Jag, o Arjuna, fattar alla väsen, som varit, äro eller skola varda: 26 Jag fattar allt, men intet fattar Mig. Förbländade av motsatskedjans par, av repulsion och dragning, — vandra alla igenom världen helt förvillade, 27 — o gissel du för dina fiender! Men de som öva rena gärningar, och vilkas synd har hunnit till sitt slut, de äro fria, ock från motsatsparen och deras illusion; — de vörda Mig 28 och hålla trofast sina fromma löften. De, som ha nått en tillflykt uti Mig, de sträva att befria sig ur döden och födelsen; de se det EVIGA 29 och SJÄLVETS visdom, och all handlings Summa. Och då de känt Mig som det Första Varat, den Förste Guden, och det Första offret, då nå de själens fulla harmoni 30 och känna Mig förvisso in i döden.
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det Eviga, — skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
SJUNDE KVÄDET
sålunda; och det kallas: