NEUVONANTAJIA JA YSTÄVIÄ.
»Nooran» jälkeen Ida Aalberg oli joutunut läheisiin tekemisiin kansallisen romantiikan edustajien kanssa. He olivat pääasiallisesti vanhoja miehiä. Hänellä oli setätuttavana Zacharias Topelius, jolta riitti loputtomasti neuvoja, lämmintä osanottoa ja kiitosta. Jo ennen »Regina v. Emmeritzin» esitystä runoilija oli ihastunut nuoreen näyttelijättäreen ja kunnioittanut häntä seuraavalla runolla:
»Hur faller släpet och hur klär rosetten?
Hur sitter lifvet? Är han snörd, korsetten?
Är håret pudradt à la Pompadour?
Är ögonbrynet penslad fin natur?
Vet, Cendrillon, i kväll är bal hos kungen.
Nej, rör oss icke! Fy den svarta ungen!
Prins Hjertekläm skall börja valsen der;
Jag spår, att han i en af oss blir kär.
— Ack, vore jag en mygga der i salen!
— Du, Cendrillon, ha, ha, vill du till balen,
Barfota, sotig, ful – – i ett palats?
Nej, blif i askan du, det är din plats.
Och systrarna, de åkte bort i qvällen.
Den frusna Cendrillon satt qvar på hällen;
Kring skuldran föll de rika lockars våg,
Och med en stjernblick hon i askan såg.
Der låg en gnista, slocknande i härden.
— Du lilla gnista, glömd af hela verlden,
Hvar är den andedrägt, som, stark af hopp,
Skall tända dig till ljus och värme opp?
Då kom en fé, de glömdas fé, som spanar
Fördolda skatter, hvilka ingen anar,
Och hon fått makten, för sin kärleks skuld,
Att kläda allt hvad hon rör vid i guld.
Hon rörde med sitt trollspö den förskjutna.
Oanade behag, i ringhet slutna,
Uppväxte som en vår i bortglömd dal,
Så kläddes Cendrillon till kungens bal.
Hon trädde in, som höfvisk sed det bjuder,
I vårdad drägt, men utan smink och puder,
Med kammad lock, så morgonfrisk och glad,
Som vårens björk med dagg på späda blad.