[Lång paus. Hon kastar sig orolig fram och åter; ger sorlande ljud och talar:]
Men jag tror jag åter irrar,
Är det ej Zemire som stirrar,
Der ibland en smutsig hop?
Är det ej en källargrop?
Kan väl Abraham sin boning
Der nu ha, och utan skoning
Fängsla dig Zemire, min vän?
Är det ej ert bländverk än?
Nej Zemire, du ömma, goda,
Liknar mera nu en groda,
Sluten i en källarsval,
Än den fordna glada, yra,
Som blott kyssar kunde styra,
Vid din dans i vänners tal.
Hafva än de onda makter,
Uti bergets mörka schakter,
Fångslat in din sköna kropp?
Skall du ömma här förkrossas,
Fria anden ej förlossas
Snart för dina vänners hopp?
Men du fläktar sorgligt svansen,
Ej du svänger bakfram dansen,
Huru är det nu med dig?
Måtte himlen det förlåta,
Men jag tror jag börjar gråta!
In i hjertat skär det mig!
O ve! o ve! o ve!
Der komma andar,
Der komma spöken,
I lågor, i röken,
Med horn och bränder,
Med jern och tänger,
De knipa och nypa,
Och slita och rifva,
Och rycka och knycka,
Den arma Zemire,
Den usla Zemire! — —
I onda andar,
I leda andar,
Finge jag i Er,
Kommer Ni hit,
Ögon och oron
Skulle jag klå
Af eder alla.
Med muschlappar fula
Skulle Ni få
Skamflate vandra! — — —
O ve! o ve! o ve!
O! jämmer, O! jämmer!
De togo Zemire
Och stoppade henne
Uti en säck!
[Hon får starka convulsioner. Kroppen böjer sig i en båga, med hufvud och fötter uppåt förenade. Detta sker med den hastighet, att hon kastas i denna ställning emot taket, och förhänget faller.]
Andra Öppningen.
[Theatern föreställer ruinerna af ett gammalt Göthiskt tempel. Under detsamma öppnar sig ett stort mörkt hvalf upplyst af en enda lampa i taket. Tunga dimmor sväfva öfver dunklet, som brytes af täta blixtar ifrån djupet. Längst i bakgrunden sitter, på en svart thron, en hjeltestor, luftig varelse, genomskinlig, som ett tungt moln. Andar och väsenden af alla slag och alla färger, små, stora, en-, två-, tre-, och mångbenta, med ett och många hufvud, samt utan hufvud, sväva hvisslande omkring. En ande inträder, och bär på en lång stång Zemire, som hänger uppbunden vid bakfötterna.]
Anden.
Här är det olycksbarn, jag länge efterspanat.
Till synder och till last har naturen danat.
Men ödets blick är skarp, och skarpt dess hämdesvärd.
Nu förs hon till den lön, hon länge varit värd.
[Blixtar bryta ut från alla sidor, med häftiga knallar. Den stora anden på sin thron skakar ett glödande eldsvärd. Zemire skälfver i alla lemmar, och söker fåfängt att upplyfta sitt nedåt hängande hufvud. Hon qvinkar ynkeligen; den stora anden tecnar med eldsvärdet. Zemire nedsättes på golfvet och lossas.]
Zemire [I vänlig ställning, med den hviftande svansen förut, nalkas smitande den stora anden, och uttalar med darrande, men lissmande gläffs:]