Redan före detta avgörande steg hade Lucien valts till sekreterare i de femhundras råd, en utmärkelse, som nogsamt bevisade att han som politisk personlighet kring sig samlat vänner och meningsfränder. Att hans brytning med direktoriet skulle stärka hans anseende var naturligt, då man vet, att under hela denna tid den lagstiftande kåren stod i mer eller mindre enhällig opposition mot regeringen. Men om ock, såsom Lucien själv säger, han ofta bekämpade ett lagförslag endast därför, att direktorerna understödde detsamma, så finner man dock alltid en bestämd riktlinje i hans parlamentariska strävanden, nämligen att skydda och försvara kärnan i det republikanska samhället; så t.ex. arbetade han i sin egenskap av medlem i pressutskottet med kraft på att få den preventiva censur avskaffad, som hade införts efter fructidor-statskuppen, samt för användandet av jury i pressangelägenheter.

Det vore emellertid tämligen naivt att förutsätta, att Luciens politiska verksamhet varit dikterad uteslutande av intresse för republikens välfärd. Den idealitet, som engång hänfört lagstiftarne från år 1789, och av vilken även Lucien känt en fläkt, var efter sex år av frihet och jämlikhet tämligen förflyktigad. Efter revolutioner genom och för folket hade kommit statskupper av djärva partigängare — man samlades numera kring individer och ej kring principer. Det politiska spelet med dess blodiga risker och djärva chanser medförde, att ingen med ärelystnad och djärvhet kunde motstå att kasta sig in i detta stora jobberi med makten, så ej heller en man med Luciens karaktär och förutsättningar. Utan att kunna kallas en lycksökare, hade Lucien mycken naturlig äregirighet samt känsla av eget värde och dessutom för sina ögon exemplet av Napoleon, som trots sina storartade talanger och sin översvallande kraftexpansion ej föraktade ett skickligt, manövrerande av sin lyckas skepp på de stora händelsernas hav.

Självständig och orädd i en tid, då de djärva hade något att vinna, måste Lucien bliva sin egen lyckas smed. Och det insåg också redan hans samtid — i tidningarna från detta händelserika år utpekades Lucien som en av dem, vilka ur direktoriets svaga händer ville rycka till sig makten.

Lucien ställde sig liksom Joseph till Napoleons förfogande vid dennes återkomst från Egypten, han icke blott förberedde statskuppen tillsammans med sina båda bröder, jämte Talleyrand och Sieyès, utan var också den, som genom sin rådighet och sitt lugn förde den igenom. När Napoleon den 19 brumaire, efter att i de gamles råd ha gjort komplett fiasko med sitt stora tal, mera lämpat för soldater än folkrepresentanter, darrande och blek inträdde i de femhundras improviserade sessionsrum i Saint-Clouds orangeri, och kring honom ljödo samma rop som engång omsvärmat Robespierre den 9 thermidor: "ställ honom utom lagen, ned med diktatorn", då var det presidenten i församlingen, Lucien Bonaparte, som talade lugnande ord till den upprörda församlingen och, när ljudet av hans ord drunknade i larmet, kastade sig på en häst, red ut till trupperna, som stodo i beredskap på slottsgården, och kallade dem till hjälp. Och när sedan mot natten statskuppsmännen ville befästa sin vunna seger med lagparagrafer, var det återigen Lucien, som genom sin energi lyckades samla ihop så många folkrepresentanter, som voro av nöden för att det framlagda förslaget till ny konstitution skulle erhålla sken av laglig giltighet.

Vandal, brumaire-statskuppens författare, har velat reducera Luciens insats i statsvälvningen under påpekande, att trupperna i varje fall förr eller senare skulle använts att tvinga de motsträviga till eftergift. Detta är emellertid osäkert. De sammansvurna hade aldrig tänkt på att använda våld, militären var endast tillkallad såsom eventuellt skydd, och Lucien grämde sig efteråt mycket över att statskuppen ej blev en rent parlamentarisk akt. Men Napoleon, på vars djärva uppträdande hela kuppen var byggd, förstörde från början situationen genom sitt tveksamma och fatala uppträdande, och Lucien kunde taga åt sig äran att genom sin kallblodighet ha räddat situationen.

Intressantare är frågan, huru det var möjligt för Lucien, den rättrogne republikanen, att medverka till störtandet av den konstitution, som han själv erkänt såsom den bästa garantien för frihetens och fredens bevarande, Lucien, som, när Barras förvånat sig över hans förbittring i anledning av tillsättandet av ett styrande triumvirat i den cisalpinska republiken, hade genmält: "vem svarar för att en tremannaregering i Italien ej kan följas av en dylik i Paris". För Luciens handlingssätt härvidlag kunna väl flere grunder finnas, hans motvilja mot de dåvarande direktorerna, särskilt Barras, och veneration för Sieyès, som alltjämt för honom stod i det underbara ljus, som revolutionens första tid gjutit kring hans torra och metafysiska hjässa, men främst ändå den egna ärelystnaden, parad med medvetandet därom, att, ifall icke hans bröder och han själv svingade sig upp på maktens tinnar, andra skulle veta att göra det. Dessutom ligger det utan tvivel någon sanning i Luciens yttrande att lika litet som 1789-års män föranledde republikens införande, lika litet var brumairemännens statskupp anledning till kejsardömets upprättande, och man får antaga, att Lucien menat, att tidens krav och bärande idéer i båda fallen framkallade de yttersta konsekvenserna.

Om Lucien efter brumaire-statskuppen hade blivit ställd på den plats, som bäst passade hans läggning och politiska åskådning, så hade han bort bli medlem i konsulatets andra kammare, tribunatet. Här hade han kunnat fortsätta det slags arbete, som han begynt i de femhundras råd, och göra sitt inflytande gällande bland de unga och liberala elementen i denna församling. Men Luciens deltagande i statskuppen bestämde honom för en mera inflytelserik och ansvarsfull uppgift. När den nya ministären definitivt bildades, utsågs Lucien att vara minister för inrikesärendena.

Att vid 25 års ålder övertaga och på egen hand sköta ett inrikesministeriums hela invecklade maskineri var mycket begärt även av Lucien med hans smidighet och lätthet att snabbt sätta sig in i olika frågor, i synnerhet som svåra och krävande uppgifter väntade honom, då under denna tid hela förvaltningen skulle omorganiseras. De flesta initiativen togos ej heller av honom utan av Napoleon.

Men det fanns områden inom Luciens arbetssfär, för vilka han i stället särskilt intresserade sig. Allt som rörde kulturella förhållanden, läroanstalter och akademier, konst och vetenskap ägnade han mycken omsorg, och genom att han för sådana ändamål anslog stora summor av inrikesministeriets medel — det har sagts, att han handskades rätt lättvindigt med dessa — blev hans ministertid i kulturellt avseende särdeles fruktbringande. Han var något senare även med om att återupprätta Franska akademien, Ludvig XIV:s gamla akademi, som revolutionen slopat, och att ombilda Institutet, av vilket han själv blev medlem. Personligt understödde han också de vetenskapsmän, litteratörer och konstnärer, som hos honom sökte stöd och hjälp. Han offrade mycken tid för att i audiens mottaga hela den uppgående skriftställarvärlden, förtröttades ej av att höra dem uppläsa sina ofta omogna och långdragna verk, kritiserade, berömde och gav goda råd. Han skaffade även sina vänner och skyddslingar inbringande platser och ämbeten. Bland dem som stodo honom nära voro poeten Arnault samt författaren Fontanes, som både Lucien och hans syster Elisa dyrkade och överhopade med välgärningar. Luciens intresse för konst och litteratur var — och det länder honom till heder — verkligt oegennyttigt, han uppmuntrade ej såsom Napoleon konstnärer, för att de med pensel och penna skulle sjunga hans lov, utan endast för konstens egen skull utan hänsyn till politisk eller konstnärlig trosbekännelse. Man finner också de mest olika namn på hans understödslista; han gav sitt understöd både åt revolutionens dityrambdiktare Béranger och åt Chateaubriand, den nyuppvaknande katolicismens förhärligare. Luciens verksamhet som mecenat, såsom uppmuntrare av konst och vetenskap är utan tvivel den vackraste sidan av hans livsarbete.

Inrikesministern var även tvungen att hålla stort hus och hov, och han trädde nu egentligen för första gången ut ur det jämförelsevis tillbakadragna liv han hittills levat. För Christine, som älskade ett stilla hemliv, var det en börda att representera. Emellertid voro både hon och Lucien gästvänliga till naturen, och i sitt hem i Hôtel Brienne, men i synnerhet på sitt lantgods Plessis-Chamans, ett slott nära Senlis, samlade de sina intimare vänner till en krets, där man roade sig av hjärtans lust. Med lätthet kunde denna okonstlade societet taga upp konkurrensen med de stela hovcirklarna i Malmaison, där Napoleon kring sig utbredde en kyla, som icke ens Joséphines naturliga älskvärdhet förmådde upptina. I Plessis vistades Luciens vänner flera veckor i streck, och här spelades med iver teater, både tragedier av Racine och Corneille samt lätta farser, allt med storartad uppsättning och med biträde av goda yrkesskådespelare, ibland t. o. m. av Talma. Lucien och Elisa spelade gärna högtragiska och antika roller, Lucien med rätt stor talang, Elisa skrattretande, allt enligt madame Junots vittnesbörd. Dagarna gingo snabbt med omväxlande nöjen, såsom utfärder till trakten omkring, teaterrepetitioner och diskussioner, ofta över allvarliga politiska och filosofiska spörsmål. Alla voro ense om att en älskligare värdinna än Christine och en mindre generande värd än Lucien kunde man ej tanka sig; att den senare ibland var vid dåligt lynne och då bröt ut mot gästerna tyckes ej ha berört dem mycket — det var bara en liten pikant omväxling, säger madame Junot.