I maj 1800 dog Christine. Lucien sörjde henne djupt och drog sig för en tid bort från offentligheten. Men även de andra Bonaparterna saknade i sin krets den lilla enkla kvinnan, som de först mött med så oblida ögon, men som med liden vunnit dem alla med sin hjärtlighet och sitt taktfulla väsen. Emellertid kunde Lucien ej ägna lång tid åt sina personliga bekymmer. Efter några veckors vistelse på Plessis-Chamans vände han åter till Paris och sitt ministerium. Den tidens människor levde fort, och Bonaparterna voro i hög grad barn av nuet.

Det är som om med Christines död en ny period begynte i Luciens liv. Han börjar nu på allvar deltaga i det mondäna sällskapslivet, uppträder med mycken lyx och omger sig med en brokig massa människor, han kastar sig in i en rad av kärleksäventyr, ofta av tvetydig art, och hans namn nämnes ofta i den parisiska skandalkrönikan. Lucien gjorde heller intet försök att dölja sina förbindelser. Den sentimentalitet, som låg på bottnen av hans väsen, kom i hans förhållande till kvinnorna till synes — inrikesministern och politikern förvandlades till en trubadur, som vid kvinnornas fötter lovsjöng deras skönhet och vett. En av dem, som Lucien ivrigast uppvaktade, var madame Récamier, hon, som i saknad av erotiskt känsloliv upphöjde sin skönhet till självändamål och valde sina beundrare främst med hänsyn till hur de klädde henne. Denna gång nöjde hon sig med att göra Luciens glödande beundran till en visa i hela den mondäna världen.

Också i politiken blev Lucien djärvare än förr och ställde sina förhoppningar högre. När han tänkte tillbaka på den roll han spelat vid brumaire-statskuppen, kunde han ej underlåta att jämföra den plats han själv intog i samhället med Napoleons, och han kände sig förfördelad. Den belöning, som han för sin del ansett sig ha rätt att erhålla i utbyte mot att ha förskaffat brodern en nästan enväldig ställning såsom förste konsul, var att få med honom dela makten med den fördelning, att Napoleon skulle sköta de militära angelägenheterna och han de civila. Skulle Napoleon av en oförutsedd händelse dö, ansåg han sig självskriven såsom efterträdare.

Det var sådana tankar, som lekte Lucien i hågen, när han 1800 utgav broschyren "En parallell mellan Cesar, Cromwell och Bonaparte." Boken utkom visserligen anonymt men var tryckt på inrikesministeriets bekostnad, och det var ej svårt att igenkänna författaren. Likaså kunde man med lätthet tyda broschyrens syftemål som ett angrepp mot Napoleon. Det gjorde även samtiden. Efter dess utkommande överhopades polisministern Fouché med angivelsebrev mot Lucien. Fouché, som var Luciens personliga fiende och motståndare, framställde denna angelägenhet inför Napoleon till Luciens nackdel, och det kom till stormiga scener mellan bröderna. Det tjänade till intet, att Lucien angav sin beundrade vän Fontanes såsom författare till den misshagliga skriften, Fontanes stil var alltför känd för att någon skulle kunnat misstänka honom. Napoleon hade redan hunnit glömma brumaire och Luciens tjänster, han såg nu blott i sin yngre bror en medtävlare om makten, och därmed var det slut med Luciens politiska karriär. Ministerportföljen berövades honom, och för att göra Lucien i någon mån skadeslös erhöll han ambassadörsplatsen i Madrid — det var nämligen på sådana poster, som man vid denna tid kunde inhosta guld och utveckla en kunglig ståt.

För Lucien var det en oerhörd uppoffring att lämna Paris med dess hetsiga och pulserande liv. I det längsta försökte han förmå Napoleon att återtaga sitt beslut, och ännu från Bordeaux, där han dröjde någon tid, riktade han — under förevändning att pesten härjade i Spanien — till Napoleon en sista begäran att få återvända. Men Napoleon var obeveklig, och de första dagarna av december 1800 anlände Lucien till Madrid med sina två döttrar, den yngre endast två år gammal — själva det faktum, att Lucien tog den lilla flickan med sig, vittnar till fullo om den stora ömhet med vilken han alltid omfattade sina barn.

I Madrid uppträdde Lucien som grandseigneur och mecenat. Han omgav sig med lyx och ståt och återtog samma liv, som han levat i Paris. Hans hov fylldes av märkliga män och sköna kvinnor; han hade i sin tjänst personer, enkom anställda för att i hela Spanien uppspåra och för hans räkning inköpa dyrbara verk av gamla och nya mästare för att införliva dem med hans samlingar. Han stod väl med de spanska ministrarna, och hans sällskap var mycket eftersökt; han lyckades även göra ett så gott intryck på Karl IV, Godoy, "fredsfursten" och drottningen, att han av dessa behandlades såsom en vän och jämlike och när som helst hade tillträde till hovet.

Emellertid ingick även i Luciens mission att träffa viktiga uppgörelser mellan republiken och Spanien. Sålunda slöts den 21 mars 1801 ett betydelsefullt fördrag, åsyftande en gemensam aktion mot Portugal, ifall detta land icke övergav alliansen med England. Detsamma gillades visserligen av Napoleon, men han vägrade Lucien de övliga större penninggåvor, som vid avslutandet av dylika fördrag utdelades, under förevändning att överenskommelsen ifråga ej hade ett fördrags allvarliga och bindande karaktär.

Emellertid kom det verkligen till krig mellan Spanien och Portugal, men då det senare landets regent var måg till Karl IV, fick detta krig ingen allvarlig karaktär, och Portugal gick strax in på att sluta fred. Lucien var också med om fredsunderhandlingarna och signerade fredsaktstycket med ett ståtligt "Bonaparte". Napoleon vägrade dock bestämt att ratificera detta fredsslut, emedan han ansåg att de fördelar Spanien vunnit voro allt för obetydliga. Efter en livlig brevväxling, mellan Napoleon, Talleyrand och Lucien, gjorde Napoleon upp ett annat fördrag, som Lucien i sin tur vägrade erkänna. Napoleon befallde honom helt kort att underteckna fördraget, och Lucien hade blott att lyda. Men då Napoleon tydligt låtit honom förstå, att hans självrådighet och egenmäktighet såsom ambassadör kunde komma att kosta honom dyrt, föredrog Lucien att själv begära sitt avsked. Innan han ännu erhållit detsamma, lämnade han i slutet av år 1802 Madrid och begav sig till Paris. Han reste ingalunda tomhänt därifrån: den fattige Lucien, för vars utkomst Napoleon så föga hade sörjt, kom tillbaka från sin mission i Spanien såsom en mäkta rik man — det säges, att han samlat en förmögenhet på 50 miljoner. Den spanska konungen, som hade funnit behag i den unge mannen med entusiasm för allt konstnärligt och utsökt, överhopade honom med dyrbara gåvor. Utom 20 tavlor av gamla spanska mästare skänkte han honom briljanterade pjäser till ett värde av 200,000 livres och till avskedsgåva sitt porträtt i naturlig storlek, infattat i en ram av diamanter och ädla stenar, vilka enbart för sig beräknades till ett värde av fem miljoner.

Efter återkomsten till Paris var Lucien sålunda en rik man, och han begagnade sig av sina miljoner till sitt eget och andras nöje. Den yppigaste lyx rådde både i hans hem i Paris, Condéernas och Briennernas gamla palats, det s. k. Hôtel Brienne, som han tidigare hyrt men nu inköpte, och på Plessis-Chamans, för vars förskönande han gav ut miljoner. På delta slott lät han bygga konstgjorda grottor och sjöar, anlade storartade parker och trädgårdar — allt i en originell stil, som han själv föreskrivit. Här återupptogs det glada och lustiga livet från förut. Stjärnan i Luciens salong var nu markisinnan Santa-Cruz, född Wallenstein, en av Luciens spanska älskarinnor, som följt honom till Paris. Både på landet och i staden voro hans rum överfulla av konstens mästerverk, målningar, skulpturer, miniatyrer och kuriositeter av alla slag, och Luciens största glädje var att för sina gäster demonstrera sina skatter, som han ständigt ökade med nyförvärv. Om man får tro Masson, så hade han agenter i hela Europa vilka hos konsthandlare och konstkännare spårade upp det bästa, som kunde anträffas. Hans tavelsamling var också under denna tid en av de förnämsta i Paris. Där fanns en stor sal med gamla italienska mästare, flere salar moderna målare och en särskild flygel för holländskt måleri. Bland de 137 gravyrerna efter tavlorna i hans samling finner man idel betydande namn: van Eyck, Dürer, Holbein, Rubens, van Dyck, Rembrandt, Ribera, Velasquez, Murillo, Titian, Paolo Veronese, Correggio, Ghirlandajo, Masaccio, Leonardo da Vinci, Michelangelo, Andrea del Sarto, Perugini och Raphael. Skulpturen var ej på långt när så väl företrädd, men här fann man icke desto mindre några stora namn: Michelangelo och Donatello.

Men Luciens konstintresse och nöjen hindrade honom icke att med vakna ögon följa politiken och söka ett tillfälle att ånyo få spela en roll. Under den första tiden efter hans hemkomst hade Napoleon behandlat honom mycket snävt, men han började snart ändra taktik. Han förstod, att Lucien var en farlig person, om man icke band honom, och han räckte ut handen till försoning. Att Lucien tog den utsträckta handen, förklaras därmed, att han i ett samarbete med Napoleon såg den enda vägen till en maktställning, som ej skulle stå efter broderns. Och då han alltid tog steget fullt ut, ställde han sig också nu, liksom 1799, helt till Napoleons förfogande. Napoleon behövde ett stöd i tribunatet, och år 1802 blev Lucien invald i denna församling. Han understödde här ivrigt Napoleons intressen och ställde sig sålunda fientlig mot "ideologernas" oppositionella grupp, vilken han egentligen genom anlag och åsikter bort tillhöra. Med alla sin revolutionära retoriks blommor och sirater bekämpade han detta parti, och Napoleon hade till en stor del hans vältalighet att tacka för att han, trots häftigt motstånd, kunde driva igenom en lag, så stick i stäv mot republikanismens anda som konkordatet, d. v. s. erkännandet av katolicismen som statsreligion under påvens skydd. Det förefaller egendomligt att en man, som levat så i revolutionens idévärld som Lucien, plötsligt kunde förneka ett av dess viktigaste och för alla tider bestående resultat, skiljandet av stat och kyrka, vilket i Frankrike var garantien för en verkligt fri religionsutövning. Men när Lucien förde katolicismens talan, var han kanske uppriktig, ty det förefaller som hade han icke dyrkat allenast förnuftet och skönheten — hans brev från denna och senare tid präglas av en viss religiositet, och det är väl icke oriktigt, om man antager, att författaren till "Le génie du Christianisme" härvid utövat inflytande på sin vän och välgörare. Men när han i sitt organ "Mercure de France" försvarar Napoleons teatercensur och i tribunatet talar för upprättandet av hederslegionen, eller när han tar del i den statskupp, som delar tribunatet i tre sektioner och genomför lagen angående återväljandet av en femtedel av församlingens medlemmar, vilken gjorde slut på den frisinnade oppositionen, har detta utan tvivel sin grund i opportunism och ej i övertygelse. Eller var hans uppträdande i tribunatet endast ett tecken på att han, den 26-årige ynglingen, var på väg att bli konservativ? Det är svårt att säga. Men det förefaller dock mera troligt, att hans revolutionära politik var tillfällig och ett medel att komma fram.