Lucien blev för dessa tjänster av Napoleon belönad med allehanda förmåner. Han erhöll bland annat kurfurstendömet Trier med en enorm årsinkomst och det praktfulla slottet Soppelsdorf såsom residens och blev dessutom medlem av hederslegionens stora råd. Men i stället berövade Napoleon honom hans plats i tribunatet och överflyttade honom till senaten — en heder, som endast var skenbar, ty i själva verket fruktade Napoleon, att Lucien skulle begagna sig av sin nyförvärvade starka maktställning inom tribunatet till att med honom själv konkurrera om makten. Men icke ens i senaten ansåg han sig säker på Lucien, och han avvaktade blott ett tillfälle att få brodern avlägsnad från Paris, i det han samtidigt gav honom en hög men beroende ställning.

Ett sådant erbjöd sig, då konungen av Etrurien i mars 1803 avled. Hans eflerlevande änka ägde visserligen ej några yttre företräden, men i egenskap av regentinna för sin lille son hade hon en kungakrona att medföra som hemgift i sitt andra äktenskap. Napoleon ville gärna med konungariket Italien förena de etruriska provinserna, men det kunde ej ske med vapenmakt, då drottningen var en spansk infantinna och han därigenom skulle brutit fördraget med Spanien. Denna fredliga erövring skulle alltså ske genom Lucien, och denne blev icke så litet häpen, då Napoleon en dag framställde för honom förslaget att gifta sig med den lilla puckelryggiga spanska infantinnan. Lucien såg saken endast från den humoristiska sidan och gav ett skämtsamt svar, men då detta ingalunda tillfredsställde den högtidlige brodern, lovade han taga saken i övervägande.

Men detta löfte var endast en fras. Ty Lucien hade ett oomkullrunkeligt skäl att vägra taga emot det hedrande giftermålsanbudet. Han hade nämligen just blivit en nygift lycklig äkta man. Kort förut hade han inför magistrat och präst legaliserat sitt förhållande till en kvinna, som redan länge hade varit hans ovigda hustru, och vilken även fött honom en son. Lucien hade emellertid ej omtalat giftermålet för Napoleon, då han visste att han därigenom skulle väcka den mäktige broderns förbittring. Med den lilla värdshusflickan från Saint-Maximin hade han kunnat gifta sig på den tiden då han var depotföreståndare i en småstad, men nu var han furste och senator, och Napoleon ville ej mer veta av några mesallianser i familjen!

Hon var en bildad, ståtlig kvinna, madame Alexandrine Jouberthou, född Bleschamp. Hon hade varit gift med en börsmäklare, vilken efter att ha blivit ruinerad övergivit henne samt rest till S:t Domingo. Lucien råkade henne på våren 1802 och blev genast passionerat förälskad i henne. Snart nog flyttade hon till Plessis, och kort därpå till Paris, där hon bodde i huset bredvid Hôtel Brienne; Lucien hade genom en underjordisk gång låtit förena hennes hus med sitt. Deras förhållande väckte stort uppseende och gjorde, att många av de sköna kvinnorna vid Luciens hov övergåvo hans salonger; även Elisa, som varit medelpunkten i det liv, som levats här under nära ett år, började draga sig tillbaka. Lucien begärde ej bättre än att strax få gifta sig med sin väninna, men detta kunde ej ske förrän madame Jouberthou fått kunskap om, huruvida hennes man, från vilken hon ej blivit lagligt skild, var död eller ej. Först sedan en son blivit född, lyckades hon erhålla bevis för att herr Jouberthou ej mera fanns i livet, och i maj 1803 blevo de vigda. Napoleon hade visserligen ej varit okunnig om deras förhållande, men han tog det ej allvarligare än Luciens andra förbindelser, och han trodde denne vara så pass ärelysten att han i sin nuvarande höga ställning ej ville riskera densamma i en mesallians. Han hade även hört talas om att Lucien fått en son men ej fäst sig vid denna händelse — det fanns så många oäkta Bonaparter, yttrade Jérôme engång när Lucien fordrade fulla rättigheter för denne sin son, att det var omöjligt att taga dem alla med i räkningen!

Luciens passion för Alexandrine Bleschamp och hans giftermål med henne gav hela hans återstående liv dess prägel. Ty från det ögonblick Napoleon insåg, att det var Luciens allvar att fasthålla vid sitt äktenskap, bröts för alltid det goda förhållande mellan bröderna, som med möda kommit till stånd. Hädanefter är Lucien det svarta fåret i familjen och Napoleon upphör ej att trakassera honom. Han vägrar absolut att erkänna giftermålet, han utesluter Alexandrine ostentativt från alla tillfällen, då familjen samlas, och än värre, han gör nu Luciens karriär i allt beroende av detta giftermål. Alla höga poster, titlar och förmåner, som Napoleon bestämt för Lucien, erbjudas honom nämligen med villkor, att han upplöser sitt äktenskap. Men Lucien låter sig ej fresta, han visar sig i denna angelägenhet äga mer fasthet än någonsin. Till varje nytt förslag från Napoleons sida svarar han endast kort och gott, att han under inga omständigheter skall lämna den hustru, som han själv valt, och att han föredrar att leva som privatman, lämnande åt sina syskon att emottaga kronor och länder, makt och ära. Men Lucien hade kanhända lättare att vara självständig än de andra, han var den ende, som ej behövde taga emot penningar av Napoleon, den ende i familjen vars namn ej för den årliga miljonen stod på statens civillista!

Det var ej ringa offer Lucien bragte "la veuve Jouberthou" såsom hon kallades i familjen. Först gällde det en eventuell tronföljd. Nästa gång kom turen till den norditalienska kronan. I det senare fallet hade Lucien svårt att säga nej — hur frestande måste ej för honom ett konungarike i Italien hava varit! Han kompromissar också så långt han kan: han förklarar att hans hustru skall avstå från att dela hans tron, icke önskar titulera sig kunglig höghet, utan nöjer sig med att heta rätt och slätt madame Bonaparte. Napoleon överhopar Lucien med förebråelser för att denne tänker endast på egna intressen. Hela familjen övertalar honom på ett sätt, som Lucien gång på gång stämplar såsom "scandaleux". Men Napoleon är obeveklig, och Eugène Beauharnais blir vicekonung av Italien.

Senare kommer erbjudandet först av Portugals och strax efteråt av Spaniens krona, det gäller samma villkor och blir samma resultat: Lucien vägrar att lämna sin hustru, och Joseph får konungariket Spanien — vilket Lucien knappast avundas honom, då han ogärna velat bära den krona, som Napoleon tvungit hans forna vän och gynnare Karl IV att avstå.

Men i april 1804, långt före dessa underhandlingar, hade Lucien, uttröttad av alla trakasserier, och kanske även med insikt om att hans ställning var farlig, lämnat Paris och installerat sig i Rom. Här förde han ett synnerligen angenämt liv i skötet av sin familj, bland konstskatter och böcker, och det dröjde ej länge innan han också här fann sig omgiven av vetenskapsmän och konstnärer. Han köpte sig dessutom ett härligt lantgods nära Tusculum, där han trivdes utmärkt. Till påven Pius VII stod han i ett gott, ja vänskapligt förhållande, och vänskapen befästes med sedvanliga gåvor: från Luciens sida stora penningbelopp, från påvens ej blott värdefulla konstverk utan även ett slott i Viterbo, Canino. Pius VII visade dessutom genom att stå fadder för Luciens barn — en ynnest, som ej vederfors mången — att han erkände Luciens giftermål.

De fortgående ansträngningarna från Napoleons och familjens sida att förinta hans äktenskap voro vid denna tid den enda skuggan i Luciens annars så lugna och trivsamma tillvaro. Lucien skrev det ena mera förbittrade brevet än del andra: "Ni tyckas alldeles ha glömt bort vad heder och religion fordrar", skriver han sålunda engång till morbrodern, kardinal Fesch. "Ha ni ej tillräckligt sunt förnuft för att ej förväxla mig med Jérôme, och för att bespara mig edra fullkomligt onyttiga råd? Det är bäst, att ni låter bli att skriva till mig så länge tills hedern och religionen, som ni nu föraktar, ha skingrat er förblindelse. Dölj åtminstone under er purpur edra känslors låghet och gå tyst er väg, som är ingen annan än äregirighetens."

Den enda av Napoleons önskningar, som Lucien tillmötesgick, var att sända sin äldre dotter Charlotte till Paris för att uppfostras där i och för ett eventuellt giftermål med prinsen av Astunen, Karl IV:s av Spanien son och spansk tronföljare.