När Napoleon fördes till Sankt Helena, anhöll Lucien om att få följa honom dit, han erbjöd sig även att dela sin återstående förmögenhet med brodern, vilket denne dock avslog. Han lämnade emellertid ej tanken att hjälpa Napoleon och gjorde därför upp en plan att resa över till Amerika, tillsammans med Joseph söka befria Napoleon och därefter under dennes anförarskap erövra Mexico, men alla hans planer omintetgjordes av Napoleons död. Förtvivlad däröver kastade han sig med iver på studier i matematik och astronomi.

År 1832 företog Lucien en resa till England, där han sammanträffade med Joseph, och 1834 protesterade han tillsammans med denne mot Bonaparternas landsflykt, författade och spred ett förslag till konstitution, utgav två arbeten, som väckte uppseende: "Sanningen om de hundra dagarna" och den enda del av hans memoarer som utkommit.

År 1836 drog sig Lucien för alltid bort från politiken. Han levde sedan på olika orter i Italien och dog 1840 vid 65 års ålder i Canino, där han också ligger begraven. Hans hustru överlevde honom i femton års tid, hon dog 1855 i Sinigaglia.

Hur såg Lucien ut? En samtida har beskrivit honom på följande sätt: "han var lång och illa växt, hade armar och ben som en spindel och ett litet huvud, vilket allt tillsammans med hans stora kropp skulle gjort honom olik de andra Bonaparterna, om han icke gemensamt med bröderna ägt denna samma typ, efter vilken alla de åtta syskonen voro, så att säga, präglade som medaljer. Han var mycket närsynt och gick vanligen framåtlutad med huvudet på sned och blinkande med ögonen. Men plötsligt kunde han stanna och lyfta sitt lilla fågelhuvud, och ett småleende for över hans ansikte, så intagande, så älskvärt, att han med ens blev nästan vacker." Napoleons mest begåvade broder ägde något, som denne knappast själv var i besittning av, nämligen charm, och det var denna tjuskraft, som gjorde honom älskad av kvinnorna och beundrad och högaktad till och med av sin broders hätskaste fiender.

ELISA BACCIOCHI.

Med Lucien Bonapartes liv hör Elisas nära samman. Medan Joseph och Napoleon ända från barndomen slöto sig till varandra, sökte och vann Lucien vänskap och förståelse hos sin två år yngre syster Marianna eller Elisa, som hon senare kallade sig. Denna vänskap betingades av personlig sympati och gemensamma intressen.

När Marianna var sju år gammal, fördes hon av sin far över till Frankrike till klosterpensionen Saint-Cyr. Hon uppfostrades således på statens bekostnad, liksom Napoleon i Brienne. På den corsikanska flickans stolta nacke vilade som en tung börda medvetandet om att vara fattig. Madame Junot talar om att hennes mor engång vid ett besök i klostret funnit Marianna upplöst i tårar men ej lyckats få den lilla flickan att yppa vad som bekymrade henne, till dess hon slutligen tillstått, att orsaken till hennes sorg var den, att hennes fickpenningar ej förslagit till deltagande i en liten festlighet, som skolans elever anordnat för att hylla en avgående lärarinna!

Marianna var som klippt och skuren för att bli en värdig produkt av Saint-Cyrs visserligen på goda studier fotade, men formalistiska och preciösa uppfostringsmetod, som införts av den mest pedagogiska av fromma damer, m:me de Maintenon, och som alltjämt bibehölls. Hennes litet strama väsen gick väl ihop med den av aristokratism fyllda luft, som hon här inandades, hennes smak för upphöjda och vittomfattande spörsmål med den högtravande ton, som här var rådande.

Den 7 augusti 1792 utfärdade nationalförsamlingen ett dekret, att alla kungliga läroanstalter skulle stängas. Saint-Cyr var också bland dem. Napoleon, som befann sig i Paris, erhöll uppdraget att avhämta Marianna från skolan och följa henne till Ajaccio. De hade emellertid inga penningar för hemresan, och Napoleon uppsatte nu i systerns namn en ganska kortfattad skrivelse på icke fullt felfri franska med anhållan om att Marianna skulle få ut den återstod av allmänna medel, som hon hade rätt till, nämligen 532 livres. Syskonens begäran hörsammades och resan anträddes. Napoleon var icke så litet stolt över att ha under sitt beskydd den femtonåriga systern, som efter åtta års uppfostran förvärvat sig ett sirligt och aristokratiskt sätt att uppträda, vilket — åtminstone i hans tycke — gjorde henne till en fulländad världsdam. Den övriga familjen tyckes ha delat hans uppfattning, ty de kallade henne i hemmet under den första tiden efter återkomsten på skämt "la demoiselle de Saint-Cyr". Elisa beskrives vid denna tid såsom en ganska vacker flicka med regelbundna drag, ett litet huvud, inramat av ett rikt mörkt hår, vackra händer och fötter, en förmån, som var gemensam för alla systrar Bonaparte, och som de själva satte mycket värde på. Men Elisa var ingen skönhet såsom de andra två systrarna, de alltför stora ögonen, den skarpa hakan och det något stickande och spetsiga i drag och uttryck, vilket vid äldre år allt mera accentuerades, verkade störande. Dessutom var hon för att vara corsikanska ganska lång samt kantig i sina rörelser och mager.

Sådan som Elisa var vid hemkomsten från Saint-Cyr, sådan förblev hon. Under hela sitt liv bar hon prägeln av den skola, där alla stöptes i samma form, och där man under fraser och avmätta later dolde så mycket som var möjligt av sitt verkliga jag. Hon gick genom de olika faserna av sin brokiga levnad med samma aristokratism i tänkesätt och uppträdande, med sänkta ögonlock och en klar och ljus stämma, som var ren och vacker, men i vilken aldrig kom ett stänk av humor. Hon behöll alltid en passion för reglementen och principer, som ingen kunde taga ur henne, liksom även sin övertygelse om kvinnans andliga överlägsenhet över mannen även i de stycken man vanligen kallar manliga.