Det man i allmänhet känner om Pauline Borghese — ty det är under sin andra mans namn hon gått till eftervärlden — är att hon var vacker. Hon var så vacker, säger en författare, att när man såg henne, måste man sätta tro till legenden om att det funnits gudar bland människornas förfäder.

Redan tidigt hade hon kommit till medvetande om sin skönhet, och om detta angenäma faktum å ena sidan var ägnat att tidigt väcka hennes behagsjuka och nöjeslystnad och böja hennes lätta sinne till lättsinne, så lockade det å andra sidan fram alla hennes älskvärda egenskaper och kom hennes lyckliga temperament att blomstra i all dess härlighet. Den smeksamma ömhet hela familjen Bonaparte ägnade la bella Paoletta och all den beundran, som mötte henne på de livets vägar, där hon dansade fram sin barndom och ungdom, gjorde henne visserligen klemig och bortskämd, men den gjorde det även möjligt för henne att bibehålla sitt glittrande solskenslynne, denna faddergåva från hennes hemland Corsika, det eviga solskenets ö. Den lilla vänliga och sorglösa flickan växte upp, omedveten om bekymmer, utan eftertanke och utan grubbel, som det äkta söderns barn hon var. Hennes uppfostran var mycket försummad, och det enda hon på egen hand lärde sig var att kläda sig väl. Det blev redan tidigt hennes huvudintresse, och när Napoleon, som under hela sitt liv hyste stor tillgivenhet för sin lilla syster, engång hade med sig från Paris en tre år gammal modetidning, stängde hon in sig i sitt rum och gjorde förtvivlade ansträngningar att sy om sina gamla lärftsklänningar efter de mönster hon fann i denna. I Marseille fick Pauline mera tillfälle att utbilda sin smak och odla sitt yttre, ty mot den sydfranska metropolen var Ajaccio blott en flärdlös och lantlig by. Samtida författare ha utslungat anklagelser mot fru Letitia Bonaparte för det rent skandalösa sätt, på vilket hennes döttrar skulle ha uppträtt i Marseille — det sägs till och med, att man kunde se dem på Marseilles bordeller — men man behöver endast konstatera, att Pauline vid tiden för flyttningen till Marseille var 13 och Caroline 11 år gammal samt tillika veta, att den tidens rojalistiska pamfletter och flygblad ivrigt sysselsatte sig med att smutskasta Napoleons familj, för att betvivla ej blott denna uppgift utan även med försiktighet upptaga alla de fula historier, som berättas om Pauline och hennes systrar. Sant är däremot, att de gåvo anledning till förtal på grund av sitt fria sätt, samt att de voro omsvärmade av beundrare, med vilka de koketterade.

Redan vid 14 år hade Pauline sina första två friare, den ena en hederlig medborgare vid namn Billon, som dock av Napoleon ansågs alltför fattig, den andra revolutionären Fréron, en gång Camille och Lucile Desmoulins' bästa vän, Marats vapendragare och beundrare, son till Voltaires kände motståndare. Fréron var medlem av konventet, och i egenskap av dess kommissarie sändes han år 1795 till de södra provinserna för att kuva ett rojalistiskt uppror. Han var en 40-års man med rykte som ivrig revolutionär; vid denna tid stod emellertid en nyvunnen gloria kring hans personlighet, han var nämligen en av de tre ledarna för den sammansvärjning, som störtat Robespierre. Fréron råkade Pauline i Marseille, och, tjusad av hennes fägring, anhöll han hos Napoleon om hennes hand. Man var vid denna tid upptagen av att söka en lämplig make åt Pauline. Den vackre och förälskade Junot, den blivande hertigen av Abrantes, för vilken Pauline visade en viss böjelse, ansågs vara för fattig, Moreau, som Napoleon fruktade och ville binda vid sig, avslog själv det ärofulla anbudet, och slutligen gav familjen sitt bifall till giftermålet med Fréron, som tycktes dem ett gott parti. Den mäktige och farlige konventskommissarien uppträdde här i södern som en furste, utvecklade mycken prakt och gav lysande fester och baler — han medtog på sin resa två miljoner livres ur fosterlandets kassa och efter fullbordad mission hade han kvar precis 15,001 livres. Så blev då denne, mannen från skräckväldet, Paulines trolovade och även den förste av hennes många älskare. Men förbindelsen blev ej långvarig. Fréron ställdes efter utförandet av sin mission till ansvar för försnillning av statsmedel och begångna grymheter, och denna process blev så uppseendeväckande, att familjen Bonaparte beslöt att göra slut på förlovningen. Från Marseille skriver den lilla 15-åriga Paulette de ömmaste kärleksbrev till sin vän i Paris: "Du har varit nära att förlora din lilla Paulette: här om dagen föll jag i sjön, då jag skulle stiga i en båt — — — allt det vatten jag svalde har ej avkylt mitt hjärta, som glöder för dig", eller: "Mod, min älskade — — jag råder dig att skriva till Napoleon, jag skulle också vilja skriva till honom — — — kanske skulle han bevekas av en systers tårar — —". Men det hjälpte icke, Pauline var tvungen att underkasta sig familjemyndigheten och söka glömma den förste mannen i sitt liv, den vackre Stanislas.

Men att Paulines hjärta vid 16 år ej var otröstbart, det visade sig rätt snart. Napoleon utvalde en av sina mest framstående officerare, den unge brigadchefen Emmanuel Leclerc till fästman åt henne. Leclerc var vid denna tid 25 år gammal, av ringa börd men en av de få, som kommit fram på grund av egen förtjänst. Pauline visade sig nu såväl som senare i sitt liv foglig inför sin bror "generalens" befallningar, och i juni 1797 firades bröllopet med borgerlig och kyrklig vigsel.

Strax efter giftermålet fann emellertid hennes unge make, att han var tvungen göra något för sin hustrus uppfostran och bildning, och så skickades unga fru Leclerc i flickpension hos m:me Campan, den ryktbara före detta kammarfrun hos Marie-Antoinette, hon, som gjort sig berömd genom sina memoarer om den olyckliga drottningens privatliv. Pauline var ej den enda i familjen, som hos denna vittra fru fullständigade sin uppfostran: pensionen besöktes både av hennes syster Caroline och av Hortense Beauharnais. Men Pauline var troligen den som bäst behövde det, eftersom hon aldrig fått någon egentlig undervisning, ja, knappt kunde läsa och skriva. Hon fick således deltaga i de yngre elevernas lektioner, om hon ock ej var tvungen att sitta med dem på skolbänken; hon arbetade också rätt flitigt och lärde sig åtskilligt av det man ville pränta in i hennes lilla vackra huvud. I januari 1799 skriver madame Campan till Joseph Bonaparte och berömmer henne för nit och idoghet.

Leclerc hade emellertid blivit förflyttad till Paris, han avancerade hastigt och köpte sig både palats i staden och ett lantgods. Han var en av Napoleons tillgivnaste anhängare, och vid statskuppen den 18 brumaire åtföljde han såsom adjutant jämte den andra svågern, Murat, Napoleon vid dennes uppträdande inför lagstiftande kåren.

Men Pauline fick ej länge njuta av parislivet. Hennes närmaste öde fick genom broderns maktbud en säregen riktning. Bonaparte umgicks vid denna tid med planen att återerövra San Domingo från negrerna. Denna ö, som genom freden i Rijswijk avträtts till fransmännen, hade under många decennier varit en guldgruva, ur vilken Frankrike hämtat rika skatter. Det franska väldet hade också här blivit mera stadgat för varje år som gick. Men till och med till negrerna hade revolutionens svallvåg trängt, och år 1789 hade de under ledning av sin hövding Toussaint-l'Ouverture gjort uppror och förklarat sig självständiga. Napoleon ville på inga villkor förlora ön, och han beslöt att företaga en expedition till San Domingo, därtill ivrigt uppmanad av alla de kreoler, som samlats kring honom och Joséphine, och vilka inbillade honom, att ön med lätthet skulle kunna återerövras. När expeditionen sedan kom till stånd, sällade sig även en stor mängd kreoler till denna.

Men vem skulle bli chef för expeditionen? Efter någon tvekan föll Napoleons val på vännen och svågern Leclerc, som han ansåg förena alla de egenskaper, som behövdes för att leda detta företag: militärisk duglighet, administrationsförmåga och omdöme, samt framför allt hederlighet och oegennytta. Leclerc insåg strax det äventyrliga i denna expedition och tvekade även på grund av sin svaga hälsa i det längsta, men frestelsen att få göra ett självständigt fälttåg, det Leclerc aldrig förr hade blivit i tillfälle till, och vanan att underordna sig Napoleons vilja gjorde, att han antog anbudet. Efter något dröjsmål seglade flottan ut den 14 december 1801 under stor entusiasm från de hemmablivandes sida.

Pauline sörjde visserligen mycket över att lämna Paris, men då hon fick veta, att hon skulle slippa skaka i vagn den långa vägen från Paris till Brest och i stället bäras i bärstol, blev hon genast vid bättre lynne. I Brest steg hon strax vid framkomsten ombord på fartyget Océan. När det började bli kväll, och kölden och fukten silade sig in överallt, medan fartyget sakta gled ur hamnen, stod på skeppskajen en ensam man och blickade oroligt ut mot fartyget — det var Paulines första kärlek, den försmådde Fréron, den fordom mäktige och grymme Fréron, nu fattig och förfallen. Han hade anmält sig att deltaga i expeditionen, men i sista ögonblicket hade han ej kunnat förmå sig att stiga ombord på den båt, som bar herr och fru Leclerc över havet. Han dröjde därför kvar och kom senare fram till San Domingo. — Överfarten var besvärlig, och den franska flottan råkade ut för en mängd missöden, men så snart man landat i San Domingo, följdes de franska vapnen av segern. Negrerna underkastade sig, och deras hövdingar blevo sända till Europa.

Men det var lättare att erövra ön än att behålla den. Negrerna gjorde ständiga uppror, fransmännen kände ej till landet, och trots alla givna löften fick Leclerc icke hjälptrupper eller understöd hemifrån. Detta gjorde honom missmodig, och han plågades av föreställningen att man i Frankrike, utan insikt om alla svårigheter, måhända ansåg honom oduglig, ja, rentav stämplade honom såsom förrädare.