Paris, den 14 thermidor (1 augusti) den eniga och odelbara
franska republikens år 111.
Buonaparte.
Denna ansökan hör till de många som ej ledde till resultat, men den visar huru mån Napoleon var om Josephs karriär. Vid denna tid voro bröderna goda vänner och det var åt Joseph som Napoleon anförtrodde sina planer och drömmar för den närmaste framtiden. Han fortfor även i sina bemödanden att anskaffa ett konsulat för sin broder. Joseph stannade därför lugnt i Genua, därifrån Napoleon ej ville att han skulle komma tillbaka innan han sett tiden an — "en attendant", skriver Napoleon till honom, "reste a Gênes, prends une maison particulière et vis chez toi".
Vänskapen mellan dessa två bröder som stodo varann närmare än de övriga syskonen, fick en knäck genom Napoleons giftermål. Joseph hade, fjärran från de sina, från parislivets skvaller och kommentarier, icke kännedom om att hans trumpne broder besökte de mondäna salongerna, han visste ej att Napoleon gjort bekantskap med en av stjärnorna här, och allra minst visste han av att denne umgicks med planer på giftermål. Så, utan någon förberedelse, underrättar Napoleon honom om att han har gift sig. Hela familjen Bonaparte är djupt upprörd över giftermålet med denna främmande änka, som kommer från en ö långt borta och som omtalas såsom lättfärdig och behagsjuk, och man känner sig djupt kränkt och förorättad, ty familjen förlorar nu sin försörjare, sin klan och hövding. Men för ingen kännes missräkningen så stor och bitter som för Joseph, ty genom giftermålet förlorar han sin bäste vän. Han iakttager också gentemot Napoleon en stram hållning, låtsar till en början som om han intet visste. Den 9 mars ägde vigseln rum, men först den 8 april, sedan Joséphine efter Napoleons avresa till italienska armén varit ensam i tre veckor, nedlåter han sig att skriva till henne några kyliga rader. I Genua når honom även underrättelsen om att Napoleon blivit utnämnd till högsta befälhavare över den italienska armén.
Napoleon å sin sida hade intet gehör för det missnöje han väckt. Efter sina första segrar över piemontesarne lät han kalla Joseph till sitt läger, och det blev Joseph som fick uppdraget att till direktoriet bringa bud om broderns segrar. Från denna stund var Josephs roll i det napoleonska systemet bestämd: den blev sändebudets, ambassadörens. Joseph var själv medveten om sin betydelse och om vikten av det uppdrag han erhållit och egentligen var han genom sin lätthet att vara tillsammans med andra, sin språkkunskap och sitt angenäma väsen särdeles lämpad för sådana uppdrag. Han blev också av direktoriet mottagen med entusiasm, alla visade honom synnerlig välvilja och han underlät ej att begagna sig härav, han uppträdde överallt som om det hade varit han och ej brodern som vunnit de stora segrarna.
I Paris öppnades nu för Joseph för första gången dörrarna till den mondäna världen och de förnäma salongerna. Han lärde i denna splitternya parissocietet således nu även känna den brokiga skara av kvinnor som angåvo tonen, spirituella, lättsinniga och litterära, slavar under ett mod som uppfunnit en dräkt av ingenting och dock behärskande männen genom sina nycker och politiken genom sina hugskott. Här kom Joseph också i beröring med sin nya svägerska Joséphine, som med den största älskvärdhet kom honom till mötes. Men Joseph kunde ej försona sig med henne, han ogillade bland annat det självsvåldiga sätt på vilket hon handskades med pengar och han fattades av en så stor motvilja för henne att den för alltid kom honom att glömma hennes sympatiska sidor. Då Napoleon, som våldsamt längtade efter sin hustru med vilken han varit tillsammans endast några dagar innan han begav sig till Italien, bett direktoriet sända Joséphine till honom, och direktoriet såsom naturligt var lämnade det delikata uppdraget till Joseph, vilket Napoleon antagligen förutsett, behandlade denne Joséphine överlägset och taktlöst.
I slutet av juni hade Joseph återvänt till Italien. Men här dröjde han ej länge. Napoleon ombetrodde honom nämligen med det svåra uppdraget att ordna förvaltningen på Corsika, som åter erövrats av fransmännen. I augusti 1796 landade Joseph i Bastia, och snart därpå var han i Ajaccio. Han begav sig nu till fädernegården som han engång så hastigt lämnat i sticket. Men nu var tiden och stunden en annan. Nu uppträdde han här såsom herre och härskare. Revolutionen var avslutad och allt var lugnt och stilla. Joseph kunde ordna öns angelägenheter såsom han ville, han upprättade en styrelse efter sitt sinne, gjorde sina vänner och släktingar till medlemmar av denna och sammankallade en elektorsförsamling, vilken valde honom till deputerad i de femhundras råd. Vilken triumf för Joseph att på detta sätt återvända till Corsika, som han med de sina måst lämna, följd av patrioternas hämnd efter att ha förrått den gamle hjälten som han engång själv i ungdomlig entusiasm hälsat och hyllat såsom en kämpe för sitt lands och världens frihet!
Såsom belöning för att till direktoriets och Napoleons fulla tillfredsställelse ha ordnat Corsikas angelägenheter och för att stadfästa det goda förhållande som hade inträtt mellan bröderna, erhöll Joseph nya förmåner. I en fart utnämndes han till minister i Parma och Rom, och den 15 maj 1796 till ambassadör vid hovet i Rom med närmaste uppgift att övervaka fredsunderhandlingarna med påven. Joseph erhöll nu sin första verkligt höga funktion, och därtill en årlig inkomst av 60,000 livres.
I den officiella instruktion Joseph erhöll av direktoriet kallades han att fortsätta det arbete som Napoleon begynt samt avsluta med Rom den fred, för vilken Napoleon redan undertecknat ett förberedande fördrag. Josephs namn skulle, sades i skrivelsen, påminna romarne om vad det kan kosta att ej vara vän av republiken, men direktoriet hyste i alla fall förhoppning om att Bonapartes broder genom sitt nit och sin omsorg skulle förmå påven att glömma bort de stora offer han varit tvungen att göra och uppträda så, att de båda folken för var dag som gick förbrödrades och närmade sig varandra.
Men ett par dagar tidigare hade Joseph erhållit en annan, hemlig instruktion, där den tanke som endast dunkelt kunde skymtas i den officiella skrivelsen var framställd utan något förvillande omhölje, och vilken uttryckte en klar och tydlig önskan att Kyrkostaten borde så snart som möjligt demokratiseras för att därigenom bereda väg för republiken.