Göt en tår och göt en annan,
Vattnet rann i strida tårar,
Öfver strumporna af silke,
Ned på sirligt sydda kängor.
Göt en tår och göt en annan,
Vattnet rann i strida tårar,
Öfver sirligt sydda kängor,
Ned inunder hennes fötter.
Rann på marken till dess nytta,
Rann i vattnet, att det öka.
Bildades så elfvar trenne
Af en enda menskas tårar,
Tårar, dem en qvinna gjutit.
Bildades i alla elfvar
Trenne mäktigt strida forssar;
Höjde sig så trenne klippor
Uti alla forssars brusning;
Växte äfven trenne björkar
Invid kanten af hvar klippa.
Kommo sedan gökar trenne
Att på björkars qvistar gala;
En af dem gol kärlek, kärlek!
Åt den kärlekslösa flickan;
* Glädje, glädje! gol den andra
Åt den glädjelösa modren;
Fästman, fästmän! gol den tredje
Åt den fästmanslösa flickan.
Gamle trygge Wäinämöinen
Sig begaf på sjön att meta,
Att med handnot fiskar fånga
Vid den dimomhöljda udden,
Vid den skogbeväxta holmen.
Tog en krok ifrån sin ficka,
Tog ett hullingsjern ur väskan.
Med sin krok han sedan metar,
Fiskar med det krökta jernet,
Dervid darrar koppar-spöet,
Dervid hviner silfver-refven,
Gyllne linan höres klinga.
Hände så en dag omsider,
Fogade sig någon morgon,
Att en fisk på kroken nappar,
Fastnar på det krökta jernet.
Drager den uti sin farkost,
Bringar ned på båtens botten.
Vänder och betraktar fisken,
Yttrar så ett ord och säger;
"Hvem har detta under bildat?
Jag den fisken icke känner.
Mera slät den är, än siken,
Mera brokig, än forellen,
Mera gråbesprängd än gäddan,
Är till moderfisk för fenlös,
Är till menniska för sällsynt.
Har som själ ej några fötter,
Har, som jungfru, ingen bindel,
Såsom Wäinös mö ej gördel,
Såsom ko allsinga öron.
Monn till lax den blifvit danad?"
Wäinö tar sin knif från gördeln,
Silfver-skaftet ifrån slidan,
För att sönderskära laxen,
Fisken uti bitar stycka,
Till en morgon-måltids smulor,
Till en middags-måltids delar,
Till en fastetids förtäring.
Börjar nu att skära laxen,
Fisken upp med knifven rista;
Laxen hoppar då i vattnet,
Vackra fisken hastigt spritter
Upp ifrån den röda båten,
Ifrån bottnet på hans farkost.
Lyfte sedan upp sitt hufvud,
Högra axelbladet höjde,
Sträckte ut de venstra tårna,
De namnlösa fingren framstack
Vid den femte väder-ilen,
Vid den sjette vågens hvälfning.
Lyfte än den högra handen,
Visade den venstra foten
På den sjunde ibland fjärdar,
På den nionde bland böljor.
Yttrar så ett ord och säger:
"O du gubbe i din dårskap!
Du förstod ej att behålla
Wellamos vågsköljda jungfru,
Vattnets allrayngsta dotter
Och det enda Ahti-barnet.
Icke var jag röda laxen,
Jag var Joukahainens syster,
Den dn ständigt sökt att vinna,
All din lifstid efterlängtat.
Icke heller var jag kommen
Att af dig som lax bli klufven,
Att som fisk bli sönderdelad,
Eller uti bitar styckad,
Och till frukost sedan framlagd,
Till en morgon-måltids smulor,
Till en middags-måltids bitar,
Till en fastetids förtäring."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Hvarför kom du då, o jungfru?"
"Hvarföre, om ej att blifva
På din arm en fager dufva,
Sitta städse vid din sida
Och en maka åt dig vara,
Till ditt stöd jag kom, o gubbe,
Till ditt bistånd, ålderstigne!
Kom att bädden åt dig reda,
Ordna vackert hufvud-kudden,
Att det nätta pörtet städa,
Sopa golfvets tiljor rena,
Hemta eld i mörka stugan,
Tända brasan uti spisen,
Bära kring den fyllda kannan,
Maten fram på hordet lägga."
Sade gamle Wäinämöinen,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud:
"O du Joukahainens syster!
Ack att en gång än du komme?"