Men hon kom dock icke mera.
Dök i hafvets bölja neder,
Hastigt sjönk inunder vågen,
Flyktande från vattnets yta
I en sten med brokig sida,
I en lefverfärgad klippa.
Gamle trygge Wäinämöinen
Nu till hemmet återvänder,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Med åt sidan lutad mössa.
Yttrar der ett ord och säger:
"O min fånighet, jag dåre,
O min svaghet till förståndet!
Äfven mig förstånd var gifvet,
Tankens kraft var mig förlänad,
Stort och högsindt hjerta medfödt.
Så det var i fordna dagar,
Är ej mer i dessa tider;
Nu är sinnet ren förslöadt,
Tankarna ej mycket värda,
Hågen spridd och driften borta.
Den jag städse sökt att vinna,
All min lifstid efterlängtat,
Kom och nappade på kroken,
Fastnade på krökta jernet.
Men jag visste ej behålla
Wellamos vågsköljda jungfru,
Vattnets allrayngsta dotter
Och det enda Ahti-barnet.
Untamo, du landets vräkling,
Yppa för mig dina drömmar,
Säg, hvar Ahti-folket dväljes,
Hvar Wellamos jungfrur hvila."
Untamo, han landets vräkling,
Yppade då sina drömmar:
"Se, der dväljes Ahti-folket,
Der Wellamos jungfrur hvila,
Djupt inunder vida fjärdar,
Under blåa hafvets yta,
I en sten med brokig sida,
I en lefverfärgad klippa.
Se der dväljes Ahti-folket,
Der Wellamos jungfrur hvila,
I ett ganska litet pörte,
I en föga rymlig boning,
Bakom hundra lås, som stängas
Fast med tusental af nycklar."
Trettieandra Runan.
Mariatta, vackra barnet,
Växte i det höga hemmet,
Nötte en stock ned på tröskeln
Med de fina klädningsfållar,
Tvenne stockar ofvan dörren
Med de vackra hufvudbindlar,
Nötte tiljorna på golfvet
Med de nätta kängors klackar.
Mariatta, vackra barnet,
Som i oskuld alltid lefvat,
Som sin kyskhet städse vårdat,
Skickas nu att mjölka korna.
Mjölkar korna mildt och vänligt,
Alla kor hon troget mjölkar,
Men den lemnar hon omjölkad,
Som ej varit skygg för tjurar.
Mariatta, vackra harnet,
Som i oskuld alltid lefvat,
Som sin kyskhet städse vårdat,
Skulle sen till kyrkan fara.
Man en hingst i redet spänner,
Fåle röd för släden hemtar,
Hon ej steg i hingstens släde.
Spännes så ett sto i redet,
Mörkbrun häst för släden hemtas,
Steg ej i det stoets släde,
Som med hingstar hade sprungit.
Nu en vallak spänns i redet,
Menlös häst för släden hemtas;
I dess släde hon sig sätter
Och med den till kyrkan åker.
Mariatta, vackra barnet,
Som i oskuld alltid lefvat,
Som sin kyskhet städse vårdat,
Sänds att valla boskaps-driften,
Springa efter fåra-hjorden.
Svårt det är att boskap valla,
Allravärst dock för en flicka;
Ormen krälar uti gräset,
Ödlor slingra sig på marken.
Nu en orm dock icke krälar,
Nu ej slingrar sig en ödla.
Fanns ett litet bär på backen,
Fanns ett lingon rödt på heden;
Bäret ropar uppå backen,
Röda lingonet på heden:
"Kom, o jungfru, att mig plocka,
Tennbriskprydda mö, att taga,
Koppargördlade, att välja,
Förr än masken äter upp mig
Och den svarta ormen kysser."