Sade fordom äktad maka,
Länge sedan köpt värdinna:
"Visst är nu din son, den arma,
Vidt berömda gyllne äpplet
Uppå obebodda stigar,
Vägar, dem ej menska känner.
Se ur borsten dryper bloden,
Rinner ned i röda strålar."

Derpå Lemminkäinens moder
Sjelf sin blick vid borsten fäster,
Brister ut i gråt och klagan,
Yttrar så ett ord och säger:
"Ve för alla dar mig arma,
Ve ock mina barn, jag usla!
Nu förderf nått Lemminkäinen,
Ofärd drabbat olyckssonen,
Ty ur borsten bloden dryper,
Rinner ned i röda strålar."

Steg på lärkans lätta vingar,
Höjde sig med siskans fjädrar,
Flög till Pohja-gårdens stugor:
"O du Pohjolas värdinna!
Hvart du bringat Lemminkäinen,
Hvart min son, den olycksfulla?"

Sade Pohjolas värdinna:
"Rikligt matade jag mannen,
Fägnade jemväl med drycker,
Tills han blifvit väl förplägad,
Satte honom så att åka
Med en eldig häst för släden,
Kunde den på isen lemnat,
Dränkt i sörjan stackars mannen?"

Sade Lemminkäinens moder:
"Osannt du helt visst nu talar,
Hvart du bringat Lemminkäinen,
Hvart min son, den olycksfulla?"

Sade Pohjolas värdinna:
"Rikligt matade jag mannen,
Fägnade jemväl med drycker,
Tills han blifvit väl förplägad;
Ställde så i båtens bakstam,
Till att styra utför forssar;
Kanske han i strömmen omkom,
Drunknade den oförvägne."

Sade Lemminkäinens moder:
"Osannt du helt visst nu talar,
Hvart du bringat Lemminkäinen,
Hvart min son, den olycksfulla?
Tala ren och sveklös sanning,
Kom till sist med dina lögner,
Eller når dig nu förderfvet,
Säker död dig genast drabbar."

Sade Pohjolas värdinna:
"Sände ut att elgar fånga,
Taga fast de stolta renar,
Stora hästar äfven tygla,
Spänna hingstar uti rede;
Sände så att svanen söka,
Att den helga fågeln fånga.
Icke sjelf jag ens kan ana,
Hvilket öde honom drabbat,
Hvilken död må honom träffat,
När ej än han höres komma,
Att en brud åt sig begära,
Att anhålla om en flicka."

Modren saknar den sig villat,
Söker den, som är försvunnen
Vintrarna med hala skidor,
Somrarna med lätta båtar.
Icke vet den arma modren,
Stackars mor, som honom vårdat,
Hvar nu hennes kött sig rörer,
Hvar nu hennes blod sig rullar,
Far till lands han, eller sjöleds,
Färdas han i stora skogen,
Vandrar han på kotte-backen,
Uppå ljungbevuxna heden,
Eller är på hafvets fjärdar,
På de vida, stora böljor.

Modren efter sonen söker,
Saknar den, som är försvunnen;
Springer såsom varg i skogen,
Far i vattnet såsom utter,
Såsom ekorre i furun,
Som en hermelin i stenrös,
Böjer träden, delar gräset,
Letar ibland ljungens rötter.