Vägen henne kom till möte.
Hon sig bugade för vägen:
"O du väg, som Gud har skapat!
Har du icke sett min gosse,
Blifvit gyllne äpplet varse,
Gyllne äpplet, silfver-stafven?"
Fyndigt henne vägen svarar:
"Icke sett, ej hört jag hafver;
Kanske är din son, den arme,
Vidt berömda, gyllne äpplet,
Uppå Hiisis brända moar,
I den onda maktens lågor,
Ställd med armarna i glödkol,
Näfvarne i heta askan."
Der hon efter sonen söker,
Söker der sitt gyllne äpple,
Söker der sin staf af silfver,
Böjer träden, delar gräset,
Letar ibland ljungens rötter,
Söker, men hon finner icke.
Månen henne kom till möte;
Hon sig bugade för månen:
"Måne, du som Gud har skapat!
Har du icke sett min gosse,
Blifvit gyllne äpplet varse,
Gyllne äpplet, silfver-stafven?"
Fyndigt henne månen svarar:
"Icke sett, ej hört jag hafver,
Kanske är din son, den arme,
Vidt berömda, gyllne äpplet,
Invid Nordens sista ända,
Uti vidt utsträckta Lappland,
* Hoppar der med knän på isen,
* Den med sina ben förkrossar
* Och dess skorpa sönderbråkar
I en liten fisklös insjö,
Der en abborre ej simmar."
Der hon efter sonen söker,
Söker der sitt gyllne äpple,
Söker der sin staf af silfver,
Böjer träden, delar gräset,
Söker ibland ljungens rötter,
Bland det fina höet letar.
Solen henne kom till möte,
Hon sig bugade för solen:
"O du sol, som Gud har danat,
Stråle, alstrad utaf Skaparn!
Har du icke sett min gosse,
Blifvit gyllne äpplet varse,
Gyllne äpplet, silfver-stafven?"
Något vet den sköna dagen,
Milda solen så förtäljer:
"Der är nu din son, den arme,
Vidt berömda gyllne äpplet,
Borta bakom nio hafven,
Och till hälften bakom tio,
I den svarta Tuoni-elfven,
Uti Manala det låga.
Han i forssen for med buller,
Skymtande med strömmen bortflöt;
Tufva är den usles hufvud,
Mannens fötter vide-grenar,
Köttet är en murken stubbe,
Torra grässtrån äro håren,
Och hans ögon kärrets tranbär."
Derpå Lemminkäinens moder
Gick till hammar-smeders verkstad:
"O du smed, min gode broder!
Smid åt mig af jern en räfsa
Med ett hundra famnars tenar
Och med skaft af dubbel storlek."
Får nu der en jernsmidd räfsa,
Ger sig så åstad att flyga,
Binder qvastar på till vingar,
Tar till stjert åt sig en spade,
Flyger fladdrande i luften
Öfver hela nio hafven
Och det tionde till hälften.
Blå var marken, träden röda,
Kärleksfärg betäckte lundar.
Flyger bort till Tuoni-elfven,
Hän till Manala, det låga.
Tager sedan sjelf till orda:
"O du sol, som Gud har danat,
Stråle, alstrad utaf Skaparn!
Lys en stund med varma strålar
Och en annan stund med heta,
Hetast lys den tredje stunden;
Sänk i sömn den tvära skaran.
Trötta Manalas befolkning."