Solen, hvilken Gud har danat,
Som af Skaparen är alstrad,
Flög som dufva utan hufvud,
Hade som vinglös fogel,
Flög så ned på björkens knyla,
Sänkte sig på krökta alen.
Sken en stund med varma strålar
Och en annan stund med heta,
Lyste hetast tredje stunden;
Söfde in den tvära skaran,
Tröttade Manala-folket.
Unga emot svärd sig stödde,
Gamla emot sina stafvar,
Medelålders män mot spjutskaft.
Flög så fladdrande i luften
Till sitt gamla ställe åter.
På den plats, der förr hon varit,
Upp på himmelen, den jemna.
Sjelf nu Lemminkäinens moder
Tog den jernbesmidda räfsan,
Gick i hafvet intill midjan,
I den öppna sjön till vaden,
Intill gördeln ned i böljan,
Drog så en gång längsmed elfven,
Drog en annan gång deröfver,
Än en tredje gång på snedden.
Men den tredje gången fastnar,
Kommen fram en sädeskärfve,
Vid den jernbesmidda räfsan.
Var dock ingen sädeskärfve,
Var den muntre Lemminkäinen,
Sjelf den sköne Kaukomieli.
Men han saknar något litet,
Tvenne händer och ett hufvud,
Många andra smärre stycken,
Ännu saknar lif den arme.
Åter Lemminkäinens moder
Börjar uti floden räfsa,
Först hon räfsar utmed strömmen,
Räfsar sedan uppför strömmen.
Hvad hon får af hand och hufvud,
Hvad af andra smärre stycken,
Deraf hon sin son nu bildar,
Fogar muntre Lemminkäinen.
Sade fordom äktad maka,
Länge sedan köpt värdinna:
"Ej blir karl af hädangången,
Af en drunknad man ej hjelte,
Mannen dött och köttet ruttnat,
Kasta bort i Tuoni-elfven,
Uti Manala det låga."
Det är Lemminkäinens moder,
Kastar ej sin son i elfven,
Hon sin vän blott troget vaggar,
Gungar den, hon såg så ofta,
Till det lif, som förr han ägde,
Åter till sin förra skepnad.
Tager sedan sjelf till orda:
"Hvadan läkedom må lända,
Hit en honungsdroppe hemtas,
Hvarmed jag den matta stärker,
Helar illa farna sonen?
Dädan rinne läkedomen,
Drype honungsdroppen neder:
Ifrån månen och från solen,
Utför Karlavagnens skuldror.
Der är tillförlitlig salva,
Botemedel alltid verksamt,
Ljuflig honungssaft der finnes,
Der finns äfven kraftig vätska,
Den får ock en oförmögen,
Den kan ock en orklös taga.
Mehiläinen, luftens fogel!
Flyg nu dit och skyndsamt ila
Öfver månen, öfver solen,
Längsmed Karlavagnens skuldror;
Flyg i Skaparns egna källrar,
I den stora fadrens kamrar.
Doppa vingen uti honung,
Vät din klädnad i det söta,
Dina fjädrar strö med ångor.
När du sedan återvänder,
Hemta honung med din vinge,
På din klädnad bär det söta,
Till att bota sjuka ställen,
Skölja bort de svåra plågor."
Derpå Lemminkäinens moder
Sjelf den matta mannen läkte,
Botade den illa farna.
Smorde honom första gången,
Nedtill var han redan helad;
Smorde honom andra gången,
Midt uppå ej kändes plåga;
Smorde sedan sista gången,
Ofvantill var smärtan svunnen.
Friskare han blef än fordom,
Bättre, än han förr ens varit.
Kom ett stöd från mossig tufva,
Höjde sig en man ur bottnet.