Nionde Runan.
Gamle trygge Wäinämöinen
Timrar sig en båt med vishet,
Fogar farkost medelst sången;
Botten-träd till båten felar,
Moder-träd till örlogs-skeppet.
Sig begifver träd att söka,
Leta efter ek i skogen,
Hugger så ett träd med yxen,
Ekens stam med jemna bladet;
Men till honom talar eken,
Så det goda trädet säger:
"Jag till botten-träd ej duger,
Ej till moder-träd i båten,
Ty i går mig arma hände,
Att en mask låg invid roten,
Och på denna dagen redan
Satt en korp uti min krona;
Blodig var dess mun och hufvud,
Halsen all med blod besudlad."
Derpå gamle Wäinämöinen
Vandrade än längre framåt,
Och han fann en tall på backen,
Fann ett furu-träd på klippan;
Fick deraf så båtens botten,
Moder-träd till örlogs-skeppet.
Timrar sig en båt med vishet,
Fogar farkost medelst sången,
Sjöng en dag och byggde bottnet,
Sjöng en annan, sidan fäste,
Sjöng ännu på tredje dagen,
Under det han högg på tullar,
Lade sido-träd till båten,
Timrade på roddar-bänkar.
Trenne ord dock honom brusto,
När han kom till sidans ända,
Hann till akter-bogens fogning
Högst i spetsen utaf båten,
Uti akter-stäfvens resning.
Gamle trygge Wäinämöinen
Börjar så att eftertänka.
Hvar han ord sig kunde lära,
Kunde få sig goda trollord.
Honom möter då en herde,
Denne så till orda tager:
"Dädan hundra ord du finge,
Tusen ämnen för att sjunga:
Ofvan ifrån svalors hjessa,
Ofvan ifrån gässens skuldror,
Ofvan hufvuden af svanor."
Gamle trygge Wäinämöinen
Gick nu att sig ord förskaffa.
Mycket svalor han förödde,
Dödade en hop af svanor
Och af gäss en ymnig skara.
Ej ett enda ord han erhöll,
Fick ej halfva ordet en gång.
Tänker sedan och begrundar:
Hundra ord der skulle finnas,
Tusen ämnen för att sjunga,
Under sommar-renens tunga,
På den hvita ekorns läppar.