Vände sig och såg omkring sig
Öfverallt i blida rymden;
Kastade sin blick på fjärden,
Vände hufvudet åt söder,
Varseblef en skymt på hafvet,
Såg en strimma blå på böljan.
Yttrade ett ord och sade:
"Hvad kan strimma blå du vara,
Som på hafvets böljor skymtar?
Om du är af gäss en skara,
Eller ock en prydlig andskock,
Eller annan väldig fogel,
Må du breda dina vingar
Och mot höga himlen flyga.
Om du är en svärm af fiskar,
Eller ock ett laxrikt sjögrund,
Eller någon större sikart,
Må du simma, neråt sänkas,
Dra dig under vattenbrynet.
Skulle du ett stengrund vara,
Någon klippa ut' i hafvet,
Eller ock en vatten-ruska,
Må du sköljas då af vatten,
Öfverhöljas af en störtvåg.
Om du är en båt från hemmet,
Farkost, som min broder timrat,
Må du vända fören hemåt,
Emot egna landnings-ställen,
Aktern emot andra hamnar.
Om du är en bya-farkost,
Må du åter utåt simma,
Emot andra landnings-ställen,
Vändande din bakstam hitåt.
Är du Wäinämöinens farkost,
Den evärdelige sångarns,
Närma dig då hit till stranden,
Segla när mig till ett samtal,
Tag ett ord, bär hit ett annat,
Låt i ro ett tredje talas."
Båten var nu Wäinämöinens,
Den evärdelige sångarns,
Och den nalkades till stranden,
Närmade sig till ett samtal,
Tog ett ord, bar bort ett annat,
Lät i ro ett tredje talas.
Det var holmens jungfru Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
Talte så till vandringsmannen,
Sporde honom om hans resa:
"Hvart, o Wäinämöinen far du,
Styr din kosa, vattnets älskling.
Far så grannklädd, landets prydnad?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Har mig ämnat ut på laxfångst,
Ville se, hur fisken leker
Der vid Tuoni-elfvens stränder,
Uti Manala det låga."