Holmens jungfru Anni åter
Yttrade ett ord och sade:
"Lätt en bakslug man jag känner,
Märker den som osannt talar.
Annorlunda förr min fader,
Annorlunda gamle farfar
Plägade på laxfångst fara,
Lade ut att fånga taimen.
Utaf nät hans farkost fylldes,
Full var båten utaf bragder;
Stötel-stängerna på bottnet,
Ljuster-jernen under bågen,
Gyllne nålarna i fören.
Hvart då far du Wäinämöinen,
Färdas nu Uvantolainen?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Ämnade mig ut på gåsjagt,
For till skimmervingars lekort
För att fånga dregelnäbbar
Från de sund, der köpmän fördas,
Från det vida, öppna hafvet"
Åter sade jungfrun Anni,
Tennbriskprydda flickan talte:
"Så en bakslug man jag känner,
Märker den, som osannt talar;
Annorlunda förr min fader,
Annorlunda gamle farfar
Plägade till gåsjagt färdas,
For till skimmervinge-leken
För att fånga dregelnäbbar.
Dragen var då sköna bågen,
Starka fjäder-stålet tillspändt,
Gråa skallet låg i båten,
Kopplad var den svarta hunden,
Men kring stränderna sprang rackan,
Valpen flög längs strandens stenar.
Hvart då far du Wäinämöinen,
Färdas nu Uvantolainen?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Kom, o flicka, ned i båten,
Stig uti min farkost, jungfru!
Då vill sanningen jag säga,
Tala verklig, sveklös sanning."
Anni fortfor oupphörligt,
Tennbriskprydda flickan talte:
"Stormen i din båt må komma,
Vårens ilar i din farkost.
Upp och ned jag båten vänder,
Låter så af vattnet drifvas,
Om jag ej bestämdt får veta,
Hvart du Wäinämöinen färdas.
Säg då en gång verklig sanning,
Låt mig mer ej lögner höra."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Också vill jag sanning tala,
Litet gäckades jag endast:
Jag har farit för att fria
Till den hårbeprydda jungfrun
Uti Pohjola det mörka,
I det mulna Sariola,
I den by, der männer dräpas,
Hjeltar dränkas uti hafvet."
Det var holmens jungfru Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
När hon sanningen förnummit,
Hört en verklig, sveklös sanning,
Lemnade sitt byke obykt,
Hann ej kläderna mer skölja.
Samlade sin klädnings-fållar,
Bar dem upp med sina händer,
Sprang så hem förutan dröjsmål,
Ilade åstad på gården,
Gick från gården in i stugan,
Yttrade ett ord och sade:
"Hör mig smed, o Ilmarinen,
Frände, barn af samma moder!
Smid mig nu en liten spole,
Smid mig några granna ringar,
Två par eller tre örhängen,
Fem, sex kedjor till min gördel,
Och jag säger sanna saker,
Yppar för dig verklig sanning.
Långa sommarn skor du hästen,
Smider hofjern hela vintern,
Ämnar dig på färd att fria,
Tänker fara hän till Pohja;
Men en mera slug nu färdas,
Förekommer dig och bortför
Den med hundra marker lösta,
Den med tusende betalta,
Den du vintrar två har tingat,
Friat till i trenne somrar.
Der nu fördas Wäinämöinen,
Far uppå det blåa hafvet
Uti båtens gyllne bakstam.
Stödd mot rodrets krökta ända,
Bort till Pohjola det mörka,
Till det mulna Sariola."
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Släggan slintade ur handen,
Tången föll ifrån hans fingrar
Och han hof sin röst och sade:
"Anni du min lilla syster!
Smida vill jag dig en spole,
Prydliga och nätta ringar,
Två par eller tre örhängen,
Fem, sex kedjor till din gördel;
Men ett bad i hast du tillred,
Så att det ej någon märker,
Skaffa äfven lut en smula,
Laga litet slipprig såpa,
Hvarmed denna bofink tvår sig,
Denna snösparf ren sig tvättar
Från höstgamla smidje-sotet,
Vinterstjocka hammar-slagget."
Det var holmens jungfru Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
Eldade med snabbhet badstu'n,
Utan att det någon märkte;
Värmde den med aspveds klabbar,
Med småklufna, korta spjelkar,
Bar så vatten ifrån källan,
Från den vasslesöta källan,
Bröt en qvast från unga skogen,
Liten kärleks-qvast ur lunden;
Gjorde sedan lut af surmjölk,
Lagade af benmärg såpa,
Såpa, som var lätt att löddras,
Kunde mannens hufvud rentvå.