Sjelf gick smeden Ilmarinen
Skyndsamt in uti sin smidja,
Smidde snart, hvad jungfrun önskat,
Färdiggjorde gördel-krokar,
Under det man badstu'n värmde,
Medan man om bad besörjde.
Sedan badar han tillräckligt,
Sköljer sig med vatten, renas
Från höstgamla smidje-sotet,
Vinterstjocka hammar-slagget,
Yttrar så ett ord och säger:
"Anni du min lilla syster!
Hemta hit en linne-skjorta
För min kropp från svett befriad,
För det obetäckta hullet;
Hemta sedan snäfva byxor
Uppå mina torra vador,
Mina ben från såpa fria;
Gif mig ock min blåa klädning
Öfver fina linne-skjortan;
Gif kaftanen utaf kläde
Ofvanpå den blåa rocken;
Tag ännu mitt lena bälte
Till att gjorda om kaftanen;
Hemta sist min sammets-mössa,
Hvilken upp i molnen susar,
Som igenom skogen skymtar,
Sök den för mitt torra hufvud."
Derpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Tog af guld hvad mössan rymde,
Tog hattkupan full af silfver;
Stack sin fåle nu i redet,
Eldröd häst emellan stänger.
Sjelf sig så i släden satte,
Höjde sig i granna korgen,
Manade sin häst att springa,
Den hvitmanige att skynda.
Hingsten sprang, det led med färden,
Släden rördes, stranden fräste.
Åker fram med gny och buller
Längsmed reflarna i hafvet,
Färdas invid Simo-sunden,
På de albevuxna höjder,
Och nu skäller gråa hunden,
Borgens portvakt höres gläffsa.
Tog då Pohjas värd till orda:
"Gå nu ut och se, min dotter,
Hvarför gråa hunden skäller,
Hvarför borgens portvakt gläffsar."
Dottren svarade och sade:
"Ej jag hinner nu min fader,
Stor är stenen, som jag malar,
Stenen stor, men fint är mjölet,
Sjelf är orklös den, som malar."
Åter sade Pohja-värden:
"Gå då du att se, min hustru,
Hvarför gråa hunden skäller,
Hvarför borgens portvakt gläffsar."
Hustrun svarade och sade:
"Gerna skulle jag ej hinna,
Tjockt är brödet, som jag bakar,
Brödet tjockt, men fint är mjölet,
Sjelf är orklös den, som bakar."
Yttrade nu Pohja-värden:
"Alltid har ju brådt en qvinna
Och en flicka att bestyra,
Om hon ock på sängen låge;
Gå derför att se, du gosse."
Gossen svarade och sade:
"Gå du sjelf och se, min fader,
Ty jag hinner ändå icke,
Har en trafve stor att hugga,
Trafve stor och fina klabbar,
Sjelf är huggarn svag och orklös."
Ännu skällde gråa hunden,
Borgens ullsvans gnällde flitigt,
Klaga hördes holmens gårdvard,
Sittande på åker-renen,
Svängande sin svans mot jorden.
Tog till orda Pohja-värden:
"Fåfängt skäller ej vår grå hund,
Fåfängt borgens vakt ej gläffsar,
Gnäller icke utan orsak,
Morrar ej åt skogens furur."