Går nu sjelf att se och vandrar
Till den sista åker-renen,
Till det längst belägna fältet
Kastade sin blick åt vester,
Vände hufvudet mot solen;
Ser nu klart och tydligt skälet,
Hvarför gråa hunden skällde,
Markens täckhet hördes klaga
Och den svarta svansen svängdes.
Man med brokig släde åker,
Far om Simo-holmen landvärts,
Och med väldigt fartyg seglar
Sjövärts utom Lempi-viken.
Derpå värden sjelf i Pohja
Skyndsamt in i stugan stiger,
Träder under takets hvälfning,
Yttrar så ett ord och säger:
"Främmande nu till oss nalkas,
Komma på det blåa hafvet."
Pohja-dottren, Pohja-hustrun
Skyndsamt ut på gården gingo,
Skådade åt stora fjärden,
Hufvudet åt solen vände,
Sade Pohjolas värdinna:
"Främmande, som der nu komma,
Komma till oss för att fria.
Hvem, min dotter, vill du taga?
Den som der med hästen åker,
Ilar fram i brokig släde,
Far om Simo-holmen landvärts,
Han är smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn;
Medför guld, hvad mössan rymmer,
Har hattkupan full af silfver.
Den som stora båten styrer,
Seglar på det röda skeppet,
Sjövarts utom Lempi-viken,
Är den gamle Wäinämöinen,
Den evärdelige siarn;
Medför penningar på skeppet,
Hemtar skatter med sitt fartyg.
Må du taga den, min dotter,
Som för penningar på skeppet.
Hemtar skatter med sitt fartyg;
Mera rådfull är den gamle,
Om mer rask den unge synes."
Jungfrun svarade och sade:
"O min moder, som mig fostrat,
Du som vårdat har min barndom!
Ännu ej till denna dagen
Man för penningar oss bortsålt;
Utan penningar vi lemnats
Åt de männer, som begärt oss,
Karlar, hvilka till oss friat.
Den jag ville ta, min moder!
Som det goda Sampo hopsmidt.
Hvilken granna locket hamrat."
Nu den gamle Wäinämöinen
Hinner förr till Pohja-gården,
Skyndsamt in i stugan stiger,
Träder under takets hvälfning,
Börjar sedan sjelf att orda
Framför dörren, under sparren,
Der man kittlarna betäcker,
Tager mössan af sitt hufvud,
Handskarna från handen löser.
Höjande sin röst han sade,
Talade med dessa orden:
"Finnes här för mig en jungfru,
Flicka till min lifstids maka,
Till en dufva vid min sida,
För att bädden åt mig reda,
Ordna vackert hufvud-kudden?"
Nu den sköna Pohja-dottren,
Landets ära, vattnets prydnad,
Skyndade sig sjelf att svara:
"Föga prisar jag en sjöman
Och en ålderstegen gubbe;
Hafvets stormar rubba sinnet,
Vårens ilar skada hjernan,
Till förtret man tar en gammal,
Till besvär en åldrig make.
Här ej finnes någon jungfru,
Flicka till din lifstids maka,
Till en dufva vid din sida,
För att åt dig bädden reda,
Ordna vackert hufvud-kudden."
Tolfte Runan.
Sjelf nu smeden Ilmarinen
Skyndsamt in i stugan stiger,
Träder under takets hvälfning,
Yttrar så ett ord och säger:
"Är nu redo mön, för den jag
Vakat har och skulle vaka?"
Sade Pohjolas värdinna:
"Redo flickan är, för den du
Vakat har och skulle vaka,
När du huggorms-åkern plöjer,
Vänder ormuppfylda fältet.
Samma åker redan ofta
Hiisi börjat på att plöja
Med af koppar smidda billar,
Med den hvassa eldbetts-plogen;
Städse dock min son, den arme
Lemnat åkern plöjd till hälften."
Nu ej vågar Ilmarinen
Gripa verket an med fingrar,
Arbetet med händer öfva,
Utan jernbesmidda vantar,
Handskar utaf stenar gjorda.
Tager jernbesmidda vantar,
Handskar utaf stenar gjorda;
Sedan smider han sig jernskor,
Gör af stål till benen brynjor,
Kläder sig i koppar-skjorta,
Stålsmidt bälte på sig spänner.
Så han plöjer huggorms-åkern,
Fårar ormuppfylda fältet
Och med plogens billar lyftar
Ormar på de vända tegar.
Säger dädan återkommen:
"Plöjt jag har nu huggorms-åkern,
Fårat ormuppfylda marken.
Fältet vändt det ormbetäckta,
Är nu redo mön, för den jag
Vakat har och skulle vaka?"