Sade Pohjolas värdinna:
"Redo flickan är, för den du
Vakat har och skulle vaka,
När du skogens vargar betslar,
Tyglar björnarna på fältet
Ständigt mina kor de skingrat,
Dödat stoen för mig arma."
Straxt nu smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn
Gör af stål åt djuren betsel
Och af jern dem grimmor smider.
Betslade så skogens vargar,
Band med grimma fältets björnar,
Stack i vargars munnar betslen,
Grimmorna kring björnars hufvun,
Sade dädan återkommen:
"Plöjt jag har nu huggorms-åkern,
Fältet vändt det ormbetäckta,
Ormuppfylda marken fårat;
Skogens vargar har jag betslat,
Tyglat björnarna på fältet.
Är nu redo mön, för den jag
Vakat har och skulle vaka?"
Sade Pohjolas värdinna:
"Redo flickan är, för den du
Vakat har och skulle vaka,
När du fångar först en fjällfisk.
Väldig gädda, snabb att simma,
Ifrån Tuoni-flodens bölja,
Ifrån Manala det låga,
Fångat nät och not förutan,
Utan alla andra redskap;
Hundra männer har den slukat,
Bragt om lifvet tusen hjeltar."
Ren i trångmål råkar smeden
Finner arbetet besvärligt.
Hamrar sig en eldig hafs-örn,
Fogel stark och hvit till färgen;
Örnens klor af jern han smidde
Bildade af stål dess tänger,
Band sig sedan fast vid vingen,
Der som vingens ben sig slutar.
Flaxande nu örnen flyger,
Ilar bort till Tuoni-elfven.
Ena vingen klyfver vattnet,
Himlarna den andra vidrör,
Näbben stöter emot klippor
Och till hafvet klorna räcka.
Flög nu hän att fånga gäddan,
Fisken med de grymma tänder.
Slingrande ses gäddan komma,
Vattnets hund i bugter skrida.
Gäddan är ej af de minsta,
Icke heller af de största;
Tvenne yxskaft lång är tungan,
Tänderna af räfsans storlek,
Gapet är som trenne forssar,
Forssar sju dess ryggrad liknar.
Örnen flyger, stadnar stundom,
Luftens fogel ned sig svingar.
Örnen är ej af de minsta,
Icke heller af de största.
Hundra famnar vid är munnen
Örnens gap sex forssar liknar,
Af fem yxskafts längd är tungan,
Klorna med fem lior lika.
Ena vingen himlen vidrör
Och den andra vattnets yta.
Flyger ömsom, ömsom stadnar,
Vänder sig, med ögat spejar,
Varsnar så den stora gäddan,
Rörliga och feta fisken.
Efter den nu örnen spänner,
Rusar på dess rygg med klorna.
Stora fjällbelagda gäddan,
Rörliga och feta fisken
Trycker örnens starka vingben
Ned inunder klara vattnet.
Örnen stiger upp mot himlen,
Höjer sig i luftens rymder.
Lyftar af det svarta gruset
Ofvan klara vattnets yta.
Flyger ömsom, ömsom stadnar
Än en annan gång försöker;
Högg af sina klor den ena
Fast i grymma gäddans skuldror,
Uti vatten-hundens refben;
Högg af sina klor den andra
Vid en klippas fasta jernvägg,
In i sidan af ett stålberg.
Men dess klo från stenen slintar,
Återstudsar ifrån klippan;
Gäddan dyker ned i vågen.
Vattnets starka djur sig sliter
Ifrån klorna uppå örnen,
Från den starka fogelns näfvar.