Börjar nu att barnet lära,
Undervisa lilla ekorn:
"Ekorre, min lilla fogel,
Du mitt barn, som far ej äger!
Spring nu hädan, dit jag bjuder,
Dit jag bjuder och dig manar,
Bort till Metsola det ljufva,
Det vaksamma Tapiola.
I ett litet träd så klättra,
Uppstig varsamt i dess krona,
Att dig örnen icke griper,
Luftens fogel dig ej spänner.
Bit en kotte under färden,
Hemta kottar två i tassen;
Bringa dem i kapos händer,
Bär till Osmo-dottrens skuldra."
Ekorn nog förstod att springa,
Färdas kunde markens täckhet,
Sprang i hast den långa vägen,
Ilade de korta hällen,
Sprang längs backar, sprang tvärsöfver,
Sprang ock öfver dem på snedden;
Sprang till Metsola det ljufva,
Det vaksamma Tapiola.
Ökengranar tre der funnos,
Funnos fyra smärre granar,
I ett litet träd han klängde,
Uppsteg varsamt i dess krona,
Utan att af örnen gripas,
Spännas utaf luftens fogel.
Bröt från trädet tvenne kottar,
Skar från qvisten af dess spetsar;
Gömde kottarna i klorna
Slöt dem uti sina tassar;
Förde så i kapos händer,
I den goda flickans fingrar.
Kapo kastar dem i ölet,
Osmo-dottren i sitt spisöl.
Ölet börjar ej att jäsa,
Färska drycken vill ej skummas.
Eftersinnar och begrundar:
"Hvad skall hit ännu man hemta,
För att ölet måtte jäsa,
Drycken uti skumning komma?"
Pohjas mö, den goda flicka,
Som är alltid lätt på foten,
Rörde sig vid golfvets fogning,
Uti stugans midt sig svängde,
Ett och annat der bestyrde
Midt emellan tvenne kittlar.
Ser en spån på golfvets tilja,
Tager spånen tipp från golfvet.
Vänder och betraktar spånen:
"Hvad monn deraf kunde blifva
Uti sköna kapos händer,
I den goda jungfruns fingrar?"
För den så i kapos händer,
I den goda jungfruns fingrar.
Kapo gnuggar sina händer,
Gnuggar sina begge händer,
Mård med gyllne bröst då födde.
Börjar nu att mården lära,
Undervisa arma barnet:
"O du mård, min lilla fogel,
Du mitt barn, som far ej äger!
Gå nu hädan dit jag bjuder,
Dit jag bjuder och dig manar,
Spring till björnens stenrös-grotta,
Björnens gård i öde-skogen.
Björnarna der häftigt tagas,
Lefva uti all sin vildhet.
Samla dregel uti näfven,
Fradga låt i handen rinna,
Hemta så i kapos händer,
Bär till Osma-dottrens skuldra."
Mården nog förstod att springa,
Ila kunde gyllne fogeln,
Sprang i hast den långa vägen,
Ilade de korta hällen,
Sprang längs elfvar, sprang tvärsöfver,
Sprang ock öfver dem på snedden,
Sprang till björnens stenrös-grotta,
Gården utaf hällar formad.
Björnarna der häftigt togos,
Lefde uti all sin vildhet
På en häll af fasta jernet,
På ett berg af hårda stålet;
Ifrån björnars mun rann dregel,
Fradga dröp från deras käftar.
Samlar dregel uti näfven,
Fradga uti handen upptar,
Bär så uti kapos händer
I den goda jungfruns fingrar;
Kapo blandar det i ölet,
Osmo-dottren i sitt spisöl.
Ölet börjar ej att jäsa,
Färska drycken vill ej skummas.
Eftersinnar och begrundar:
"Hvad skall hit nu mera bringas
För att ölet måtte jäsa,
Drycken uti skumning komma?"
Pohjas mö, den goda flicka,
Som är alltid lätt på foten,
Rörde sig vid golfvets fogning,
Uti stugans midt sig svängde,
Ett och annat der bestyrde
Midt emellan tvenne kittlar.
Märker så ett löf på golfvet,
Tager löfvet upp från golfvet.