Hemtadt är ett barn att sjunga,
Gosse förd att skickligt qväda.
Barnet duger ej att sjunga,
Dregelmunnen kan ej qväda;
Hesnat rösten har för barnet,
Gossens mål i munnen fastnat.
Yttrade nu röda ölet,
Färska drycken häftigt utfor
Uti kaggen gjord af ekträd,
Inom koppar-tappens stängsel:
"Om man icke genast hemtar
Hit en sångare förträfflig,
För att sånger skickligt qväda,
För att vackra toner drilla,
Alla band jag söndersparkar,
Väsnar så, att bottnet brister."
Straxt nu Pohjolas värdinna
Bragte bjudningar i omlopp,
Tog till orda då och sade:
"Hör nu mig, min lilla tärna,
Min beständiga trälinna!
Gå att bjuda folk tillsamman,
Männers hop till dryckeslaget.
Fattiga du bjud och rika,
Bjud hit lytta, bjud ock lama,
Släpa lytta uti slädar
Lama för på hästars ryggar,
Ro de blinda uti båtar.
Bjud den gamle Wäinämöinen
Till en sångare förträfflig.
Bjud dock icke Kaukomieli,
Bjud ej muntre Lemminkäinen,
Ty den muntre Lemminkäinen
Städse är på kif begifven."
Tog till orda nu trälinnan,
Spörjande af sin värdinna:
"Hvaraf skall jag Ahti känna,
Känna muntre Lemminkäinen?
Ej jag känner Ahtis boning,
Sköna Kaukomielis hemgård."
Sade Pohjolas värdinna:
"Lätt du känner Kaukomieli;
Ahti bor uppå en holme,
Skalken invid vattnets närhet,
Vid den bugt, sig bredast vidgar
Uti Kauko-uddens krökning.
Vindt är Kaukomielis öga,
Käften lång på Lemminkäinen,
Ahtis mun på sned är vriden,
Skalken har en trubbig näsa."
Det var Pohjas lilla tärna,
Lejd för pengar att arbeta,
Gick att bjuda folk tillsamman,
Männers hop till dryckeslaget.
Bjuder fattiga och usla,
Bjuder lytta, bjuder lama,
Släpar lytta uti slädar
För på hästars ryggar lama,
Ror de blinda uti båtar.
Bjuder gamle Wäinämöinen,
Den evärdelige sångarn;
Men den sköna Kaukomieli,
Honom hon objuden lemnar.
Fjortonde Runan.
Sjelf hon Pohja-gårds värdinnan
Råkade nu vara ute,
Röra sig vid gårdens grindar,
Hörde så ett gny från tåget,
Slädors rassel ifrån stranden,
Kastade sin blick åt vester,
Vände hufvudet mot solen;
Ser nu folk i antåg vara,
Mågens folk till gården nalkas,
Yttrade ett ord och sade:
"Vinden der jag blåsa trodde,
Trodde någon vedrad ramla,
Vågen brusa emot stranden,
Eller smärre stenar skramla.
Men ej var det vind, som blåste,
Der ej ramlade en vedrad,
Våg ej brusade mot stranden,
Skramlade ej smärre stenar.
Det är mågens folk, som kommer,
Hundratal med honom följa.
Mågen är ej bland de främsta,
Icke heller bland de sista.
Mågen åker midt i hopen,
Midt i goda bröllops-skaran.
Hvaraf känner jag min svärson?
Deraf känner jag min svärson:
Han med svarta hästen åker,
Hvilken liknar glupska vargen,
Korpen, som med rofvet flyger,
Lärkan, som med snabbhet ilar.
Gyllne gökar sex der finnas,
Galande på mågens loka,
Blåa foglar sju der sitta,
Sjungande på mågens roma."