Sparrarne man gjort af apel
Och af hassel ugnens stolpe,
Ugnens bräder utaf näckblad,
Takets hvalf af fjäll från braxen.
Golfvet är med vatten renadt
Och med guld är bordet siradt,
Utaf jern är långa bänken,
Utaf smått mynt andra bänkar.
Ugnen är af tegel-stenar,
Härden utaf Tyska hällar,
Ugnens tak af hafvets stenar,
Främre delen pryds af rönnar."
Derpå smeden Ilmarinen
Sjelf sig tränger fram i stugan:
"Frid, o Gud, ock hit förläna,
Uti detta furu-huset,
Detta pörte utaf tallar,
Under vidt berömda åsen."
Sade Pohjolas värdinna:
"Hell ock dig, som nu har kommit
Hit till detta ringa boet,
Uti denna låga hydda.
Byens gossar, unga dufvor!
Bjuden nu vår måg att sitta
Med sin rygg åt blåa väggen
Hufvudet mot röda bordet,
Röda, guldbeprydda bordet,
Bröstet vändt åt christna skaran.
Byens flickor, unga dufvor!
Eld J hit med näfver bären,
Bringen med en tjärvedsticka,
Att jag såge mågens ögon,
Äro blå de, eller röda,
Eller hvita såsom vadmal.
Eld man hemtade med näfver,
Bragte med en tjärvedsticka;
Elden sprakade ur näfret,
Svart steg röken ifrån stickan.
Byens flickor, unga dufvor!
Eld J hit med ljus nu bären,
Lysen rummet upp med vax-ljus,
Att jag såge mågens ögon,
Äro blå de, eller röda.
Eller hvita, såsom vadmal.
Jag nu ser min svärsons ögon,
Blå ej äro de, ej röda,
Icke hvita såsom vadmal,
Men som vattnets fradga ljusa,
Liksom rör i hafvet bruna,
Sköna såsom säf i vattnet.
Vid hans sida passar siken,
Dufvo-bäret i hans armar.
Hör mig, du min lilla tärna,
Byens bästa tjensteflicka!
Hemta öl med vackra kannan,
Kannan med sitt dubbla handtag,
Åt de bjudna bröllopsgäster,
Att de kära gäster hedra.
Skäl för sig låt stopet göra,
Fembandskärlet flitigt röras,
Låt från sparren ölet rinna,
Mjödet ifrån spikars gömmen
Åt de bjudna bröllopsgäster,
Att de kära gäster hedra.
Länge bryggd har drycken varit,
Goda ölet länge färdigt
Åt de bjudna bröllopsgäster,
Att de kära gäster hedra."