Det är byens lilla tärna,
Den för pengar lönta flickan,
Hemtar öl med vackra kannan,
Kannan med sitt dubbla handtag,
Åt de bjudna bröllopsgäster,
Att de kära gäster hedra.
Kannan lät hon gå kring skaran,
Fembandskärlet flitigt röras,
Lät från sparren ölet rinna,
Mjödet ifrån spikars gömmen
Åt de bjudna bröllopsgäster,
Att de kära gäster hedra.
Der fann nu det goda ölet
Dem som drucko, dem som sjöngo,
Sångare det fann der goda,
Män, som kunde herrligt qväda.
Men den gamle Wäinämöinen,
Ett evärdligt stöd för sången,
Var bland sångare de bästa,
Bland de skickligaste skalder.
Först han öl ur stopet tömmer;
Sedan börjar han att qväda,
Sig till sångens värf förfogar.
Sade gamle Wäinämöinen:
"Värdarna sig här förundra
Och värdinnorna de tänka:
Monne usel dryck jag gjorde,
Monne dåligt öl jag bryggde.
När ej sångare nu sjunga,
Goda skalder icke qväda,
Ljud ej ge gyllne gäster,
Glädje-gökar sig ej fröjda?
Hvem skall här då sången sköta,
Hvem skall med sin tunga qväda
Uti detta Pohjas gästbud,
Detta lag i Sariola?
Golfven här visst icke sjunga,
Om ej de, som stå på golfven;
Här sig fönstren icke fröjda,
Om ej de, som rå om fönstren;
Borden larma här ej heller
Om ej de, vid borden sitta.
Om ej andra feta sjunga,
Raskare ej vilja qväda,
Sjunger jag, en mager gosse,
Qväder man med bleka kinder,
Sjunger ur det magra hullet,
Ur de istertoma sidor,
För att denna afton glädja,
Frejdad dag med sånger pryda.
Finnes väl bland denna ungdom,
Ibland denna sköna ungdom,
Uti detta höga slägte,
Bland den store fadrens söner,
Den som lade hand i handen,
Haka fogade i haken,
För att goda sånger sjunga,
Lägga fram de bästa qväden?
O du gode Ilmarinen,
Frände, barn utaf min moder!
Sjelf du kom att med mig sjunga,
Låt oss nu tillhopa qväda,
Mun du äger, mun jag äger,
Ljuflig tunga ha vi begge.
Hvad som godt är, talar munnen,
Och till detta lyssnar örat,
Tungan under-ting förtäljer,
Detta minnet sen förvarar.
Dålig man gör dåligt från sig,
Det en bättre man förbättrar."
Der nu smeden Ilmarinen
Yttrade ett ord och sade:
"Vi af samma moder födde,
Burna utaf samma qvinna.
Utaf samma bofink tvagna,
Vårdade af samma knipa,
Sällan komma vi tillsamman,
Börja samtal med hvarandra
Uti dessa Pohjas gästbud,
Sariolas dryckesgillen.
Sjunga skulle jag och kunde,
Om jag uti hemmet vore,
Men i byn jag blygs att sjunga,
Bya-flickor kunde skratta,
Bya-tärnor kunde gäcka,
Männerna i byn mig skymfa.
Du en sångare evärdlig,
Sångens stöd i alla tider,
Sjelf du sånger sammanfoga,
Sjelf du framlägg sköna qväden,
Att de häpna, som dem höra,
De jemväl, som icke höra.
Du kom en natt förr i dagen,
Jag en dag derefter föddes."