Oköpt var det goda ölet,
Mjödet ej betaldt med pengar
Uti detta Pohjas gästbud,
Goda skarans dryckesgille.
Ölet rann från sparrens ända,
Mjödet ifrån spikars gömmen,
Åt de bjudna bröllopsgäster,
Till de kära gästers heder.
Femtonde Runan.
Länge ren man bröllop hållit,
Firat gästabud ren länge,
Haft i Pohjola ett bröllop,
Gästabud i Pimentola.
Sade Pohjolas värdinna
Då till smeden Ilmarinen:
"Hvarför sitter du, min frände,
Vakar du min äldsta broder?
Sitter du för värdens godhet,
Eller för värdinnans huldhet,
Bröllops-skarans fägring, eller
För det nätta pörtets skimmer?
Ej för värdens skull du sitter,
Eller för värdinnans huldhet,
Ej för bröllops-skarans fägring,
För det nätta pörtets skimmer;
Nej för jungfruns skull du sitter,
För den unga flickans huldhet,
För den sköna älsklings skimmer.
För den unga dufvans fägring.
Brudgum, länge ren du väntat,
Vänta än, min gode broder;
Än är ej din älskling färdig,
Ej din lifstids vän i ordning;
Håret är till hälften flätadt,
Hälften återstår att flätas.
Brudgum, länge ren du väntat,
Vänta än, min gode broder;
Än är ej din älskling färdig,
Ej din lifstids vän i ordning;
Nyss är ena ärmen påträdd,
Ännu återstår den andra.
Brudgum, länge ren du väntat.
Vänta än, min gode broder;
Än är ej din älskling färdig,
Ej din lifstids vän i ordning;
Nyss är ena foten påskodd,
Ännu återstår den andra.
Brudgum, länge ren du väntat,
Vänta än, min gode broder;
Än är ej din älskling färdig.
Ej din lifstids vän i ordning;
Nyss är ena handen påklädd,
Ännu återstår den andra.
Brudgum, du min gode broder,
Nu är ren din älskling färdig,
Är din lifstids vän i ordning.
Gå då nu, du köpta jungfru,
Följ då med, försålda flicka,
Efter penningar du älskat,
Varit snar att räcka handen,
Snabb att ta emot en brudskänk.
Unga flicka, ingalunda
Har du vetat alltför mycket,
Sett åt båda sidor om dig;
Om ett ångradt köp du slutit,
Lifvet ut det blir att gråta,
Året ut det blir att klaga,
Att din faders hus du lemnat,
Flyttat bort från fosterjorden,
Från din moders boningsorter,
Från din fostrarinnas gårdar.
Hvad betog dig då din klokhet,
Kom din fjärhet att ge vika,
Du, den alltför mycket kloka,
Du, i hela byn, den visa,
När du gick ifrån din fader,
Från din egen moders närhet?
Så är dottren hos sin fader,
Som uti sitt slott en konung;
Så svärdottren hos sin make,
Som en fånge uti Ryssland.
För en natt du tänkte vandra,
Ville för en dag bege dig,
Hoppades en månad dröja,
Eller blott en half bli borta. —
Ej dock för en natt du vandrat,
Kunnat för en dag bege dig,
Eller dröja blott en månad,
Eller blott en half bli borta.
Nej för längre tid du vandrat,
Bortgått för en menskoålder,
Från din faders hem för alltid,
För din lifstid från din moder.
Fästmö, du min unga syster,
Du min sång, min gröna stängel,
Gråt nu näftals dina tårar,
Göpentals din trånads vatten.
På din faders rena gårdar,
Droppar gråt på fostrarns gårdar,
På din faders stuggolf sjöar!
Gården räcker ett steg längre,
Farstun är ett spann förstorad
Och ett stockhvarf högre tröskeln.
När en gång härnäst du kommer."
Flickan suckade, den arma,
Drog med suckar efter andan,
Sorg i hennes barm sig lade,
Tåren steg i hennes öga.
Näftals gret hon sina tårar,
Göpentals sin trånads vatten
På sin faders rena gårdar,
Gret på fostrarns gårdar droppar,
På sin faders stuggolf sjöar;
Men i ord hon talte detta:
"Väl jag visste, väl jag trodde,
Väl jag tyckte i min lefnad,
Sade i min blomningsålder:
Icke är du än en jungfru
Under egen moders vårdnad,
Vid din fostrarinnas sköte;
Då först vore du en jungfru,
När en make hem du följde,
Satt din ena fot på tröskeln
Och den andra i hans släde,
Då först sköte du i höjden,
Blefve du ett hufvud högre.
Sådant var mitt hopp i lifvet,
Var mitt mål i blomningsåldern,
Som ett bördigt år förväntadt,
Motsedt som en vacker sommar.
Nu är ren min bortgång nära,
Och mitt hopp är nu besannadt,
Ena foten är på tröskeln,
Andra i min fästmans släde.
Dock ej vandrar jag med glädje,
Eller skiljer mig med jubel
Bort ifrån det gyllne hemmet,
Der jag sutit i min ungdom.
Med bekymmer far jag, späda,
Skiljer mig med saknad hädan,
Går i famnen af en höstnatt,
Färdas på en glansig våris,
Att ett spår ej syns på isen,
Icke fotens steg på halkan,
Ej min klädnings fläkt på drifvan,
Att min mor ej hör min stämma,
Ej min far min gråt förnimmer.
Hurdant tör då andras sinne,
Andra brudars sinne vara?
Sådant är de sällas sinne,
Som en gryning är om våren;
Men mitt sinne, mitt den armas,
Är som hästens, då den säljes,
Stoets, när det går i handel,
Eller hingstens, då den köpes.
Så mitt sinne är, den armas,
Som en dunkel natt om hösten,
Som en mulen dag om vintern."
Så till dottren sade modren,
Talte till sitt barn den gamla:
"Flicka, var ej alls bekymrad,
Frukt utaf din moder, sörj ej!
Icke till ett kärr du föres,
Icke till en bäck du tages.
Nej, du fick en man, den bästa.
Fick den ypperste af kämpar,
Den i smide högst förfarne,
I sin slöjd förståndigaste —
Rena kakor äter smeden,
Ännu renare hans hustru —
Fick en man, som trifs i skogen.
Ströfvar käck i ödemarken.
Ej hans hundar ligga hemma,
Ej på strån hans valpar hvila.
Denna vår ren trenne gånger
Har han vid en stockeld vaknat,
Uppstått från ett granrisläger.
Denna vår ren trenne gånger
Hafva barr hans hufvud kammat.
Torra qvistar borstat honom.
Flicka, var ej alls bekymrad,
Frukt utaf din moder, sörj ej!
Se din fästman äger hjordar,
Hundrade med horn i pannan,
Tusende med fulla jufver,
Tusende med ull betäckta.
Flicka, var ej alls bekymrad.
Frukt utaf din moder, sörj ej!
Icke äger denna fästman
Någon åbredd utan kornskörd,
Någon slätt, der hafra saknas,
Någon strand, ej sådd med hvete.
Se han har ju, denna fästman,
Vid hvar bäck en lår med spannmål.
Sädesstackar vid hvart svedland,
Alskog, der sitt bröd han bergar,
Småskog, der hans hvete frodas,
Mynt han får ur hvarje röse,
Och af klapperstenar pengar.
Flicka, var ej alls bekymrad,
Frukt utaf din moder, sörj ej!
Se han har ju, denna fästman,
Hjerpar, som med buller flyga.
Fladdrande, omkring hans loka,
Gyllne gökar, sex till talet,
Som uppå hans rankor sväfva,
Trastar, som med glädje dröja
Sjungande på okets remmar.