Ännu råder jag min dotter,
Lär mitt barn, som från mig skiljes:
Fästmö du min unga syster,
Du min sång, min gröna stängel!
Höra må du, hvad jag säger,
Hvad den gamla qvinnan talar:
Till en annan gård du kommer
Der en annan mor befaller,
Kommer i ett okändt hushåll;
Annat är i andras gårdar,
Der en annan mor befaller,
Annat i ett okändt hushåll,
Ej som i den egnas boning,
Egna fostrarinnans vårdnad.
Aldrig må du i din lefnad,
Under månens gyllne klarhet,
Nalkas gården utan seder,
Utan make mannens boning
Seder efterfrågar gården,
Seder, om den än är dålig,
Lynnet efterkänner mannen,
Lynnet, om han än är duglös.
Sådant bör du noggrannt väja;
Gubbens käke hvass och benig,
Gubbens tunga, skarp som stenen,
Svågerns kalla ord, och systerns
Spotska kastning med sin nacke.
Om en varg i vrån är gubben,
Gumman som en björn i stugan,
Svågern som en orm på tröskeln,
Systern som en spik i dörren;
Bör dock samma aktning gifvas,
Samma ödmjukhet bevisas,
Som i eget hem tillförne,
I din egen moders vårdnad,
Samma vördnad för den gamle
Och för brödren samma aktning.
Hör då jungfru hvad jag säger,
Hvad den gamla qvinnan talar:
Lyss med mössets skarpa öra,
Rörs med harens snabba fötter,
Håll den unga barmen smidig,
Böj den rena hvita halsen,
Som sin topp den friska häggen.
Sina qvistar enen böjer.
Rör dig icke utan klädning,
Stöka icke utan linne,
Gå ej utan skor på foten.
Hör då ännu hvad jag säger,
Hvad den gamla qvinnan talar:
Laga dina ylle-kjortlar
Af en enda tapp af ullen,
Koka ock ett mustigt kornöl,
En till smaken ljuflig maltdryck,
Af ett enda korn i brygden,
Med blott trenne trän till brasa.
Tvätta bänkar qväll och morgon,
Bordet äfven midt på dagen,
Skölj också med vatten golfvet,
Allrasist när veckan slutat.
Hör då ännu hvad jag säger,
Hvad den gamla qvinnan talar:
Ej har gårdsvärdinnan stunder
Att i pörtet ständigt vistas.
Nedböjd skall hon trampa tågen,
Lutad i sin ladgård syssla,
Dädan sen till stugan skynda,
Der har barnet börjat gråta,
Späda barnet i sitt täcke.
Icke kan det arma tala,
Icke har det ord att säga,
Om det fryser eller hungrar,
Förr än den bekanta kommer,
Moderns röst dess öra hinner.
Hör då ännu, hvad jag säger,
Hvad den gamla qvinnan talar:
Håll i räkning dina skedar,
Haf på dina käril reda,
Att ej kattor dem må släpa,
Luftens fåglar gömma bort dem.
Helgade må gårdens rönnar,
Qvistarna på dem dig vara,
Ännu heligare bären.
Brudgum, du min gode broder!
Ej må du vår unga dufva
Föra till en nödbröds mortel,
Ställa för att stampa barkbröd,
Att af agnar baka kakor,
Eller tallens safva krossa.
Nej vår dufva må du föra,
Till en tufva rik på näring,
Till att ösa korn ur lårar
Och i bitar skära rätter;
Nej vår dufva må du ställa,
För att grädda tjocka kakor,
För att baka bröd af hvete,
För att klappa rena degar.
Brudgum, du min gode broder!
Ej må du vår unga dufva
Visa väg med slafvens piske,
Tvinga med en rem att klaga,
Med en knippa ris att qvida,
Med din töm att yttra jämmer.
Såg du flickan, såg du jungfrun,
Såg du flickans unga sinne!
Visa henne då du hvilar,
Lär vid sluten dörr den unga,
Fortfar så ett år igenom,
Ett år lär med ord allenast,
Blott med ögats blink, det andra,
Trampa foten lätt, det tredje.
Om hon detta icke aktar,
Icke efterföljer sådant,
Tag dig då ett rör ur hvassen,
Tag ett starrgräs då från fältet,
Stöt med stängelns spetsar henne,
Aga henne med ett skäfte,
Med en piske af ett rörstrå,
Med ett ris af ylle viradt.