Om hon då ej aktar detta,
Icke efterföljer sådant,
Tag dig då ett ris ur skogen,
Tag ur dälden då en björkqvist,
Bär den under pelsens skörte,
Att en annan gård ej ser den.
Värm med detta hennes skuldror
Och gör ryggen mjuk med detta.
Rigta ej ett slag mot ögat,
Och vid örat rör ej heller;
Dervid kunde svågern fråga,
Dervid ock en svärfar mena:
Monne vargen henne rifvit,
Eller björnen skrapat henne?"
Flickan suckade, den arma,
Drog med suckar efter andan,
Sorg i hennes barm sig lade,
Tåren steg i hennes öga;
Och hon brast i gråt och talte,
Yttrade ett ord och sade:
"Icke var jag dock tillförne
Mörkare än andra jungfrur,
Blekare än vattnets fiskar;
Mörkare jag blef än andra,
Blekare än vattnets fiskar.
Hur betalar jag min moders
Mjölk, och hur min faders godhet?
Dig jag säger tack, min fader,
För min hittills funna bergning,
För de bästa bitars gåfva,
För den föda förr jag njutit!
Dig jag säger tack, min moder,
Som mig vaggat i min barndom,
Burit mig som späd i famnen,
Och din barm mig räckt till näring.
Er jag tackar, gårdens husfolk,
Goda barndomsvänner alla,
Jemte hvilka här jag lefvat,
Vuxit i min blomningsålder!
Nu alltså jag måste resa,
Fara från det gyllne hemmet,
Från min faders sal, min moders
Alltid gästfritt öppna boning.
Blif då qvar i lugn, o pörte,
Pörte, med ditt tak af bräder,
Godt det blir att återkomma,
Kärt att en gång än här vandra.
Blif då qvar i lugn, o farstu,
Farstu, med ditt golf af bräder,
Blif i ostörd ro der ute
Gård, med dina ljufva rönnar.
Er i fridens hägn jag lemnar
Länder, bäruppfyllda skogar,
Träsk, med edra hundra holmar,
Hedar med er ljung bevuxna."
Derpå smeden Ilmarinen
Slängde flickan i sin släde,
Tog till ordet sjelf och sade:
"Far då väl, du Pohjas boning!
Blifven alla qvar i trefnad,
Alla backens smärre tallar,
Alla höga trän i skogen,
Alla enar uppå fälten,
Bär, som växa uppå marken,
Telningar, som gro i vattnet,
Alens qvistar, björkens näfver,
Granens rötter, furans stubbar!"
Och med dån han färdas framåt,
Åker öfver Pohjas stränder,
Längsmed Simosalmis bräddar,
Längsmed skuldrorna af åsen.
Med sin ena hand vid tömmen,
Och vid flickans barm den andra,
Ena foten utom slädan,
Och vid flickans knä den andra.
Flickan suckade, den arma,
Drog med suckar efter andan:
"Kallt mig tyckes under fållen,
Kulet uti släden vara."