– – – – Men, o, fåvitska ungdom – därute väntade en annan, som skulle följa henne för att se solen gå upp på Aneberg. Nästan hela balen skulle dit och självaste borgmästarinnan skulle vara med och sanktionera det.
Och när den nya dagens sol röd och varm steg upp ur de böljande viddernas fjärranblå, var lilla Elsa redan glömd.
TIONDE KAPITLET.
Om våren och halva kungariket
I Norrland kommer våren som en ung erövrare, en okynnig, obändig pojke, som rider nedför bergen på bocken, så att jord och stenar rasa och som på lek dämmer upp älvarna, så att de hota att svämma över den fredliga odlingens mark. Snön smälter han för en pust av sin heta andedräkt och älven river han, så att den brytande isen sjunger och klingar och broar och bryggor ryckas med. Men sedan ångrar han sina spratt och i ett tag har han klätt marken och träden gröna.
Så kommer icke våren till slätten.
Lätt och mjukt kommer den svävande som en drömmande jungfru och omärkligt knyter den sitt gröna nät över mark och hagar. Blid och ljuv pryder den skogens gröna festsal med guirlander och binder vildapelns och häggens brudkronor.
Så stod våren en dag ung och fager i vitaste brudelin på Anebergs brant och såg ut över den spirande slätten.
Vinterns urblekta täcke av bruna tegar och åkrar hade hon med flitiga händer klätt om. Överallt hade hon sömmat in rutor av klaraste sammet och mjukaste ljusgröna siden. Tills slätten en dag låg som en ljus bröllopsmatta för prinsens förridare, den gäckande april, till att trampa på med sporrbeprydda fötter.
Med visor i hornet red han upp på berget och efter honom kom prins Maj och fann sin brud redo.
Och den stora bröllopsfesten stod dag och natt vid tusen lärkors kvintilerande och hundra trastars flöjter.