– – – – Märits lilla krypin var som en doftande bukett av hägg och vildapel, av sippor och vivor. Var dag kom det dit nya blommor, ännu våta av dagg.
Från berget kommo de var afton, burna i en flickas fång och över dem lyste två lyckliga ögon som de sista vårstjärnorna.
Men de tyngsta häggklasarna och den skäraste äppelblommen, var fick du dem ifrån, lilla Märit? Var det en stark hand, som böjde livets träd och bröt toppens vitaste krona åt dig?
Den blåaste sippan och den gulaste vivan, dem såg jag dock inte i ditt rum. I en sträv rock sutto de, en, som aldrig burit blommor förr, och på kvällen lågo de hårt pressade i en tjock boks famn och dess sav kom orden att grönska.
Ty en underbar kraft bor i den fattigaste blommas saft. Gjuter den sitt blod över döda dikter, blomma de på nytt. De resa sig upp och bli levande. Och de bryta sig ut ur sin murade grav och gå hand i hand ut i natten och jubla och gråta och sjunga.
Så sjöngo de åter en natt i ett litet rum högt uppe under taket i konsul Liljekvists hus. Och på rummets smala säng låg en ung man utsträckt och lyssnade timme efter timme.
Det var många röster, starka som vårfloden och blida som fallande blom. Och de sjöngo om Florez och Blanceflor och om vårflodsveckor och väntanstider och den första fjärilen, som var svart.
Men högt över dem alla klingade en främmande hög sopran, som skälvde av lidelsefull glädje och sjöng:
O Love! do you know the spring is here
With the lure of her magic flute?