The old earth breaks into passionate bloom
At the kiss of her fleet, gay foot.
Det var som om den melodien dansat med klingande bjällror och fotband kring hans bädd i takt med den vaknande jordens hjärtslag. Den trippade som en flickas bevingade steg på det stenhårda, vinterfrusna berget, där de gyllene kämparna sovo. Varken gräs eller blomma har det förut. Då kom hon, den unga våren. Och den gamla jorden sprang ut i glödande blom under hennes lätta fot.
Med sin stora käpp – det är hans svärd – slår han då på klippan och ut springa de hundra kämparna. Skägg och gråa hår falla av dem, de äro unga och gullhåriga på nytt. Flickan lyfta de på blänkande sköldar och så dra de ut till nya dåd. Det är som de sovit blott en lång vinternatt.
Jag är en av dem, tänker den unge mannen. Det är jag, som tar prinsessan och halva kungariket!
– – – – När morgonen stilla, ung och lätt steg upp från skogens sömn, steg Torbjörn Haller upp med den, lika klar och fullsövd, fast hans sömn varit vaken. Han öppnade fönstret på vid gavel och ställde sig där med bröstet blottat och andades i djupa drag in en ny frihet.
– – »Do you long for a brief, glad hour to wake from your lonely slumber for sweet love’s sake?» sjöng rösten vidare i hans inre.
Vad det var härligt att vakna. Som att födas.
Där nere sov staden ännu, tung och hopkurad, en kvav och orolig morgonsömn av indigestion och för långa middagslurar. Den sov som den sovit i hundra år och som den skulle sova ännu, då hans klara morgon, hans korta, glada timme, blivit en lång och verksam dag.
Nej – – ut – – ut – – ut – ur berget.