Torbjörn Haller böjde sig omedvetet långt ut genom fönstret. Som han stod där, häftigt framåtböjd, liknade han mannen, som bryter sig ut ur klippan. Musklerna stodo spända på halsen, hakan trädde våldsamt fram.
Med all sin andes kraft bröt han sig ut ur staden, där han förspillt några av sina bästa mannaår.
Ett efter ett tog han husen och välte dem åt sidan som tunga klippblock.
Där stod borgmästarens, högt och smalt, som en formel utan kraft. Där Gillbergs, brett och fett och blankt av flottiga pengar. Där de fattigas gråa kåkar utan stenfot, ödmjukt slickande de stora husen på foten.
Till slut nådde blicken tullen. Bort med dess gamla, ruttna port, som hängde gistnande och öppen på rostade gångjärn – – den sista av sitt slag i landet.
Nu låg vägen fri mot frihetens blåa rand därborta vid slättens andra ände.
Med en suck av lättnad började Torbjörn Haller visslande med sin morgontoilett.
Den dagen gick var sekund i rätt takt, tyckte han. Så lätt blev det allra trögaste och tyngsta, som annars släpade så långt efter en. Och så stod aftonen eftersinnande och allvarlig över staden och ljuden från landet strax utanför trängde genom stillheten.
Man hörde fåglar kvittra ända bortifrån kanten av slättens stora matta, kor råmade och hundar skällde. Det rullade av vagnar ut genom tullen och en plog gnisslade mot en sten.
Då tog Torbjörn Haller sin hatt och gick mot berget.