– Vad menar du, Torbjörn?
– Jag menar, att de sex inseglen fallit – – det sjunde kan bara du bryta.
– Du kan verkligen tala i gåtor.
Då räckte han henne det stora konvolutet. Hon öppnade det tigande. Det var utnämningen till en adjunktstjänst i Stockholm.
– Kanske är det icke så mycket i andras ögon, fortfor Haller. Men för mig betyder det porten åter öppen ut mot livet, alla möjligheter inom räckhåll. Det är som om jag vaknat ur en dvala – det brinner i mig att verka och handla på nytt. – – Men det betyder framför allt något annat.
– Vad då?
Två små ord, men de räcktes mot honom som två armar.
– Dig, sade han lugnt och varmt, han förstod ju, att hon redan visste det. Du skall ge mig kraft att på allvar rycka mig loss. Ur drömmarna till livet. Vem vet – – utan dig hade kanske Torbjörn Haller stannat i den gamla staden och sakta åldrats med den. Ser du, jag har redan gråa hår vid tinningen!
Då såg hon upp, hastigt och skyggt och det unga ansiktet var spänt och blekt av återhållen ömhet. Stilla och mjukt böjde hon sig ned efter hans hatt, som låg kastad på gräset och strök den varligt mot kinden, medan hennes ögon lyste.
Då kastades det viktiga konvolutet med en smäll på en sten. Och den långe Torbjörn Haller dök ned på knä – – fast han annars vis-à-vis knäfall snarare lutade åt Gånge Rolfs vanor. Men hur skall man göra, när det enda i världen man vill, är att få lägga sitt huvud i en flickas sköte.