Och Märit – – det enda hon ville, det var att låta sina händer sjunka ned i detta orediga, tillbakastrukna hår, som var så strävt och varmt och doftade hö. Hon måste borra ned huvudet i det. Doften, människodoften, steg henne berusande åt huvudet. En första fläkt av livets högsommar låg det i den.
Han såg upp på henne ännu med huvudet i hennes knä.
Vad hennes ögon voro lustiga, vidöppna och grå. Och se där var den lille, lille mannen i pupillen, just under en blå fläck på näthinnan.
Aldrig hade han suttit fast så förut i en flickas öga – – eller hade han kanske inte brytt sig om att se efter så noga.
– Akta dig, att ingen får se grandet i ditt öga, det är jag, smålog han.
– Då skulle väl jag vara bjälken i ditt, log Märit till svar.
– Jaså, syns du så väl? Nåja, det kan just göra detsamma – – vem skall hädanefter plocka ut våra grand och bjälkar? Vi få sitta kvar i varandras ögon i evig tid, om vi vilja.
– Stackars Torbjörn – du, som avskyr att sitta stilla så länge.
– Åh, jag tycker jag suttit beskedligt nog i Åköping nu i snart fem år. Hur kunde du göra mig fri? Det sjöng som en främmande sång i mig i natt ur livets innersta glädje. Jag hade börjat glömma, att poesien fanns annat än i skolupplaga med meterlånga förklaringar till. Läs något för mig, Märit, något som säger, att det är sant, att du finns och att du älskar mig! Din röst var det visst, som tog mig riktigt fast.
– Så gammalmodig du är, Torbjörn, sade Märit gäckande. Vers, inte läser man sådant för varandra numera! Men eftersom jag är Guvernanten, har jag ju rätt att vara sentimental.