Bred och trygg gick den också omkring på Ödele ägor efter plog och harv och sådde gyllene korn i den fina myllan. Här doftade den inte hägg, som ingen blir fet av, utan något, som man numera kan bli professor på.
Men hur strängt upptagen våren än var i odlingens högtidliga drama, gav den sig dock tid även här att spela några små puts. Även på den fetaste slätt är den också någon gång Puck.
Den första den anfäktat var onekligen gamle Måns, som firade vår redan i mars.
När den fatala månaden började, vaknade det gamla oraklet ur sin djupa vinterdvala. Längst inne i hans gula ögon började det lysa en sällsam eld, de gamla spattiga benen rätade på sig, och klorna spändes som stålfjädrar.
Glömda voro nu alla Kisse Måns bittra erfarenheter av kvinnans list och obeständighet. Och han var för adertonde gången redo att pröva sin lycka.
Var natt försvann han från gården och var morgon återkom han ruggig och sönderklöst för att sova svartsjukan av sig i Märits vinterhörn. Ty Måns var inte mer densamma som han varit förr, det kunde nu inte hjälpas. Hans röst, som fordom ekat genom gårdarna som ett avgrundstjut av trånad, till otacksamma människors fasa, var nu hes, däst och gnällig. Stackars Måns fick smaka all den gamle friarens bittra galla i form av de impertinenta kattskönheternas löje och förakt.
Och i hans stora gula ögon började tändas en dunkel ångest för den dag, då även hånet skulle ta slut. Då marsmånen skulle lysa förgäves över en liten kulle längst bort i trädgårdens mörkaste hörn, där gamle Måns låg i evig dvala under ett täcke av vissna löv.
– Akta dig för kärleken, Märit, tycktes han säga, utan den kunde jorden vara ett paradis av råttor, grädde och sömn. Man skulle knappt märka, när man dog. Det är kärleken, som skapar fruktan för döden.
Men Märit endast log.
– – – Det nästa våren gjorde, var att släppa ut unghästarna i hagen.