Blinda och yra av det långa vintermörkret, släpptes de ut en och en innanför hagens stängsel. Tafatta, tumlande och ostadiga på benen sprungo de några varv efter varandra som på en arena.
Men plötsligt gick det en ilning genom den första. Det skimrade och dansade så grönt för ögonen, den friska luften eggade och stack i de vidöppna näsborrarna. Åh, frihet, frihet!
Frustande reste sig den första på bakbenen. Det gick en skälvning genom hela raden. Mitt i hopen bröt sig en svart, grann unghäst ut och gjorde en lov utåt marken. Med spända ögon och skälvande näsborrar följde de andra hans vilda galopp.
Så med ens flögo två ihop, som stungna av en broms – – med nyskodda hovar och blottade tänder. För livet slogos de och deras vrenskande skrin skuro genom luften.
Då blev det fart i drängarna. Med käppar och spakar, med skrik och rop sökte man skilja kämparna åt.
Beundrande och förfärade sågo pigorna på och det var inte mycket sämre och mindre livsfarligt än en spansk tjurfäktning, ty de vårvilda hästarna togo inte längre någon hänsyn till sin herre människan.
Men hur drängarna illfänades och sprungo omkring som matadorer och cuadrillos, så var det ändå till slut gamle, sege Karlsson, som stod som segrande toreador på banan med töm och tygel på den galne svartingen.
Ingen ros föll väl till hans fot, men en stor smörklimp i kvällsgröten hos Linda. Och det dröjde inte länge, förrän det föll en till.
Ty en vacker dag fingo själva korna kollern, när de skulle vattnas och trodde, att det redan var tid för dem att stå och idissla på klöverstubben. Själva gamla Rosafin, familjens grand old lady, kesade lätt i den yraste kalvdans utåt vägen.
Men sannerligen fick han inte till slut styr på dem ändå, Karlsson, med sin stora piska. Ja, var det inte rakt som det hade varit Tiger-Henriksson, som stått färglagd i Allers?