Ja, den Karlsson, djur och kvinnor tämjde han som ingenting, strakbent och snusig som han var, med åtskilliga år på nacken. Om Kisse Måns bittra öde visste han intet.
Sprang inte självaste Svea, som förut varit så stursk och en enda »knyck-på-nacken» mot honom, nu som en liten inställsam kattunge kring benen på honom, till Lindas gränslösa svartsjuka och förbittring.
– Akta sej, Karlsson, varnade hon i tid och otid, för den däringa röda faran Svea, som är bara världslighet och gift i gyllne skål! Sanna mina ord, om hon inte ställt ihop det galet för sig på något sätt och nu skall hon pracka det på Karlsson.
– Var lugn, hon, Linda, Karlsson kan allt skilja på vete och kli.
– Jamen, köttet, Karlsson – – här har han en liten fläskabit me ut i lagårn – – – ja, tag sig bara i akt, han.
Men hur noga än Linda vaktade sin skatt, i kapp med kalven Svea kunde hon inte kesa och när den brådaste tiden kom, blev det Svea, som lättast kunde undvaras inne, som i sin röda blus fick gå ut med kaffekorgen på åkern.
Och fast Karlssons kött var gammalt och segt, var det nog inte starkare för det.
Nog var Lindas smörklimp len men lenare var Sveas haka och kind.
Det stora hoppet vek alltmer från Lindas sinne och hon började tvivla på, att hon hade kvar någon framtid.
Då kom en dag en mörkögd främling till Ödele gård. Han drev dit med våren efter den breda, raka vägen och hans glittrande, kolsvarta ögon flögo skrattande över åkrar och fält.