Och i sin famn hade han något, som snart samlade hela gården ikring honom. Det var ett glänsande, dubbelradigt »piglock», fullt av de ljuvligaste toner, som någon dödlig hört. Vårens hela orkester gömde det och när det inte räckte med det, så sjöng han de allra som vackraste, sorgliga visor med gäll falsett på bruten svenska, så att hjärtat rakt kunde smälta, medan hans vita tänder glänste och logo.
Tänk, om det var självaste Puck, som klätt ut sig?
Och när alla visorna voro slut, fick han komma in i köket till Linda och få kaffe och han ville spå lilla fröken, men så stod den rälia Svea och flinade i dörren. Men ett lyckobrev kan man alltid köpa, ett litet brev med två knubbiga händer, som ömt fatta varann, och en duva med en ring.
När så den där rävungen Svea flugit i väg ut på åkern, då kunde man sakta ta upp det ur barmen och bryta det i ena hörnet, rakt över en naken gosse med pilbåge.
Ur det öppna brevet föll ett fotografi ut. Av en skönlockig man med polkahår, smala, vridna mustascher och en portfölj i handen. Och kläder från slutet av förra seklet. Den ena handen höll han ledigt instucken i rockfickan.
Inte ens den välvilligaste lyckobrevstolkare kunde i denne artistiskt lediga brännvinsadvokat med den tjocka talmikedjan på magen, ha spårat det avlägsnaste tycke med ladugårdskarlen Karlsson. Men Linda var en mästare i att »se likheter», d. v. s. att göra alla, som hon tyckte om, sköna som målade vykort, medan de, som hon hatade, liknade de premierade suggorna i patronens lantbruksböcker.
Det var därför ingen nämnvärd konst för henne att på ett ögonblick omskapa sin vän Karlsson efter denna sköna förebild. Med några handgrepp hade hon tryckt ned just en sådan peruk på hans stubbade hjässa, vridit upp hans slokande mustascher i väldiga fångstkrokar, satt det ena benet framför det andra och stuckit den respektabla portföljen i Karlssons valkiga hand. Där stod han nu i all sin glans, något förlägen och osäker i den tyngande ståten.
Och nu var Linda färdig att läsa lyckobrevet med hand under kind. Det var tryckt på rött papper och hette: »Nr. 17. Lycko- och framtidsblad».
Och det konstaterade genast med myndig spågumsröst: »Du vill veta ditt framtida öde».
Jo bevars, vad Linda ville. Så gärna som hon levde. Därför fortsatte hon ivrigt.