»Du traktar, ädla mö», stod det, »med begärlighet efter rikedom, vilket ofta är människans största olycka, önska dig därför inga omöjligheter.»
Här gjorde Linda ett uppehåll för att rannsaka sitt hjärta.
Nej, det var då en evig lögn, för se, Karlsson hade bara sin gamla, fallfärdiga stuga och sängplats för två. Den sista delen av meningen syntes henne dessutom obehagligt menande och hotfull. Omöjligheter – – bevars, Karlsson var väl ingen omöjlighet för en anständig flicka med ett förflutet.
Hon beslöt därför att inte tro på den biten och fortsatte oförtrutet.
»Låt din närvarande ställning vara dig behaglig, ty däröver må du glädja dig mycket; ditt redliga sinne förskaffar dig allt redligt folks ynnest; du har väl redan haft bedrövelser och motgångar och du kommer också framdeles att erfara verkningar därav.»
Det var mycket på en gång, det. Det kunde tåla att tänka på.
Men att hon skulle finna sin nuvarande ställning behaglig, det var väl ändå litet för mycket begärt? Det där om det redliga sinnet var däremot bra. Frågan var nu bara om också Karlsson tillhörde »allt redligt folk».
Men på nästa rad fann Linda både råd och tröst.
»Var därför klok och icke alltför öppenhjärtlig mot envar, ty de missbruka din godhet och välgörenhet; var försiktig i ditt tal.»
Om inte det klart och rent syftade på henne och den falska kattan Svea, så ville Linda vara skapt som en nors. Och hade inte Karlsson missbrukat hennes godhet och välgörenhet, så var det väl också sjutton. Men hädanefter – slut med kaffe och fläskastycken! Såvida inte – – vad var det, som så hoppfullt lyste i nästa rad?