»Tappa dock icke modet under sorgen, såvida du vill se dina önskningar uppfyllda, att vid ditt livs slut bliva en välgörare för dina fiender», stod det. Särskilt slutet syntes Linda ståtligt. Om inte det betydde, att hon en dag skulle bjuda den där slarvan Svea på nykokt kaffe borti Karlssons stuga, så fanns det ingen rättvisa här i världen.
Nästa mening bestyrkte hennes uppvaknande hopp. »Handla därför med klokhet, så följer dig städse lycka», stod det. Jaja, en och annan godbit, när fröken Hedvig inte såg det, kunde nog inte skada hennes sak ändå.
På ett rent av lysande sätt bestyrkte nästa rad denna hennes självövervinnelse. Så här stod det:
»I ditt äktenskap skall du leva mycket fridsamt och på ålderdomen hava stor nytta av dina barn.»
Tänk, där stod det ändå, med små svarta bokstäver på illanste rött: »ditt äktenskap».
– O, Karlsson, Karlsson, har jag misskänt ditt trofasta hjärta, suckade Linda rörd.
Men den senare delen av meningen gjorde henne en liten smula betänksam. Men så mindes hon det förflutna – jaja, Algot var allt snäll, han, och sände en femma ibland till namnsdagar och jular.
Därpå tog Linda glatt itu med sens moralen på slutet:
»En liten motgång är nödvändig för att du rätt skall njuta din lycka; den gör människorna uppmärksamma och kloka. Du får mottaga ett brev, som gör dig mycken glädje. Det innehåller även mycket penningar och en – ng.»
Det sista, mystiskt förkortade ordet kunde väl ej ha mer än en betydelse. Så heligt var det, att man inte kunde skriva ut det i brevet. Ringen, den gyllene ringen betydde det. Men varför den skulle komma i brev, det förstod inte Linda. Men det var ju inte en annan givet att förstå allt, som skulle ske. Och Karlsson var ju liksom litet blyger av sig.