Nöjd och hoppfull på nytt, tog hon så gällt gnolande itu med middagen.
– – – Men våren, den falske skälmen, han bara retades med Linda. En dag hade han hela sprattet färdigt.
Och så klädde han en vacker söndagsmorgon ut den gamle stollen Karlsson så grann som en brudgum. Och så skulle det bära i väg till prästen och ta ut lysning med detsamma med Svea.
Ty Svea hon sölade inte, hon, och lade ut några stjärnor av kort. Hon smed raskt, medan ännu kärleksstjärnan stod varm var kväll bakom Ödele lagård.
Där var således glädje och ingen sorg, och om tre veckor skulle bröllopet stånda. Men över köksbordet låg Linda med huvudet på armarna och begrät sin förlorade lycka. Löständerna hade hon tagit ut och lagt bredvid sig på bordet som alltid i sorgens timma.
Bredvid henne stod Märit och sökte förgäves trösta henne, med hjärtat vekt av sin egen lycka.
– Uschianamej, fröken, för de uschlia kararna, skrek Linda och torkade sig förgråten under näsan. Locka och lurendreja en med fagra ord och biograf och vyer och äta fläsk som svin, det kan dom, men skilja på det, som äkta och falskeligt är i kvinnohjärtats barm – – när kunde dom det?
– Kära Linda, trösta sig – det finns väl andra än Karlsson.
– Jamen, det är ju inte Karlsson, det, sade Linda oemotsägligt nog. Han sa’ ändå man borde ha gris och höns, för det kan Linda så bra me’. Men inte skall du tro jag glömmer dig för det o, vännen huld, för gods och snödan guld!
Och fördränkt gick Linda efter guitarren och stämde upp: