»Jag haver mördat ett barn för dig,
säg, kan du väl det förlåta mig?
Ty kärleken, den är lika stor,
hos fången, som på Älvsborg bor.»
Inte annat än Märit visste, levde och frodades Algot, typografen, alltjämt i allsköns välmåga i Vimmerby. Men kanske Linda hyste vissa samvetskval för att hon för en svekfull främlings skull, till och med varit beredd att förneka sitt eget kött och blod.
Hur som helst, hämtade Linda en sådan förunderlig kraft ur denna fruktansvärda bekännelse, att hon fick styrka att ge Märit följande allvarliga förmaning:
– Och så skall jag säja fröken, att brudsängen får hon allt lära sig lägga, så den håller, så att hon inte en gång te’ störtar en fattig flicka i olycka med sina konster.
När Linda sålunda hade funnit en syndabock att kasta skulden för Karlssons trolöshet på, var hon redan så pass återställd, att hon bistert kunde hugga in på middagspotatisen.
– – – Men nu hade våren fått blodad tand och i allra största hemlighet gjorde han i ordning ett ännu större spratt, som alldeles ställde det andra i skuggan.
Den som först anade det, var Märit, som blivit så förunderligt klarsynt.