Våren gjorde ju alltid ett underverk med patron Svensson. När den kom, var det slut med tolvsömn och stadsresor. Både den stränge hustyrannen och den snälle farbrodern, som stoppade knappar i halsen på flickorna, voro nu försvunna. Endast den driftige lantbrukaren fanns kvar, uppe med solen, i säng långt efter den. Vaken, spänd, väderbiten och brun, allestädes närvarande på en gång.
För var dag kände Märit den respekt växa, som varken skrävel eller tordönsskrällar förut kunnat pressa fram. Hon såg på en gång gamle patron i ett annat ljus, i det enda rätta ljuset, arbetets. Och silverlådan och gulduret och de andra vängåvorna fingo sitt stora berättigande »som en gärd av högaktning».
Men denna vår måtte det dock vara något alldeles särskilt på färde med patron Svensson.
Långa kvällar, sedan arbetet var slut, satt han ensam på sitt rum och funderade. Endast den vänstra, psalmboksfickan, svällde numera och flugorna fingo ostörda dö en salig död i den orörda aftongroggen. Någon sorts allvarlig självuppgörelse var det fråga om, det var utom allt tvivel.
Ur dessa meditationer kunde han så plötsligt rycka upp sig och säga till om vagnen. Men det var aldrig på klubbdagarna och vägen gick åt motsatt håll, bortifrån staden.
Och så fin han var, sedan.
Ny sportdräkt och nya stövlar – skulle ni trott det – – och nya jaktvagnen. Allt får man tänka på när det gäller blanka kronor på banken, en liten välskött gård och en välbehållen änka med lyckligen gifta döttrar.
Patron Svensson friade till prostänkan i Sparlösa.
Det var Märit, som först listade ut det.
Gamle patron var plötsligen bliven så kyrkesam av sig. Var söndag skulle man nu man ur huse till Sparlösa eller Vånga och höra prostinnans son, unge adjunkten, lägga ut texten.