– Kyrkoherdens predikningar har jag hört nu i snart fyrtio år, sade patron – jag kan dem utantill för länge sen.
I kyrkan satt han och skruvade sig oroligt i den obekväma bänken, som alldeles skavde sönder knäna på en och sneglade försiktigt mot dörren.
Tills den öppnades som för en benådad och prostinnan i ett sus seglade fram till första bänken. Från den stunden satt patronen som ett ljus och ledde med sin mullrande bas psalmerna.
Snart fick också Märit ryktet bekräftat från staden.
– Den Svensson, myste man. Tänker han nu bygga om Ödele ändå och låta prostinnan bestå timret.
Endast på Ödele anade man ingenting ännu. Barnen voro nedgrävda i examensplugg, Hedvig i kolossala, allegoriskt hopsnirklade J–n på lakan och dukar.
Till slut måste patronen själv ut med nyheten.
– Det gives tillfällen –, började han – – Märit, får jag senapen. Hm, hm, – – Hedvig, mitt barn, snart skall jag ha lyckan se dig – – hm – – ombyggd på säker grund. Och du, lilla Märit, som varit som en mor här – – för barnen menar jag – – lämnar oss kanske snart för någon, som kan snattra fransyska i kapp med dig.
Det klack till i Märit. Hade månne Älging skvallrat? Men patron Svensson ville endast vinna tid.
– Nåväl, Sigrid, Lisa och Lillan, tog han därpå i med förnyat mod. Ni behöva en ny mamma, i stället för Hedvig och tant Märit. Vad skulle ni säga om tant Lindeberg?