Ett svagt ljusnande skimmer från julkalas och granplundringar flög över barnens i förstone förfärade ansikten.
– Hon har så goda pepparkakor, sade Sigrid, materialisten.
– Hon har så vackra tavlor, sade Lillan, esteten.
– Hon var god vän med mamma, viskade den lilla idealisten Lisa vemodigt.
Men patron Svensson låtsade ej höra det sista.
– Förresten har jag tänkt på vad Märit sade en gång, på den tiden vi inte förstod varann nåt vidare, fortfor han. Ni behöva nog, som hon säger, komma ut i världen litet och få kamrater, barn. Och därför skola ni nästa år få komma till en skola i Göteborg.
Då blev det ett jubel utan ände och allt annat var glömt. Endast lilla Lisa grät tyst för sig själv, men det märkte ingen, ty ingen ville märka det.
– Nå, och du, Hedvig?
– Nu kan jag gifta mig med större lugn, pappa, sade Hedvig och försökte se ut, som om någonting i världen kunnat skilja henne från Johansson.