När Märit vaknade nästa morgon, var det med pannan ännu våt av kallsvett efter en dröm, som hon inte för sitt liv kunde komma ihåg.
Förgäves famlade hon i de inre dunklen av sin halvvakna själ. Det var som att treva sig fram i grå dimma efter en gestalt, som endast väjde och vek undan och försvann i diset.
Men fast hennes hjärna redan släppt drömmens plågsamma förnimmelser, stod hennes hjärta ännu under dess bann. Häftigt och ojämnt dunkade det för att så plötsligt tvärstanna, så att en iskyla smög sig ända ut i fingerspetsarna.
– Vad är det, vad är det, frågade hon sig med en oförklarlig ångest. Men fann inget svar.
Dagen gick så tung och grå, som den ej gjort på länge, länge nu. Den var bräddfull av små förtretligheter, det stack i fingertopparna som före ett oväder.
– Skulle jag med en gång ha lagt mig till med aningar? sade hon till sig själv. Det kan väl inte vara något med Torbjörn?
Hon fick ingen ro, förrän hon fått tag på honom i telefonen. Nej då, det var inget fel med honom. Hur kunde hon gå med sådana griller – nu?
Den varma, livfulla rösten gjorde henne gott och med ett lättat skratt lade hon ned luren.
– Sannerligen går man inte här på bondvischan och blir spökrädd som en gammal käring, sade hon högt för sig själv.
Men trycket över bröstet ville ej alldeles släppa. Hon behövde frisk luft och efter middagen gick hon trots regn och rusk ensam upp på berget.