Där stod nu all blommen och skälvde så vit och slättens friska grönska såg man blott som genom en blygrå ruta.
Märit lutade sig mot en trädstam, den var så trofast och full av varma ord sedan sist. De värmde henne lika mycket på nytt, när hon upprepade dem för sig själv, ett efter ett.
O Love! I know not why, when you are sad.
Wildly my sad heart weeps.
Stod inte månne hennes vän i detta nu därborta i den lilla staden, och undrade med oro, varför hon var sorgsen? Nej, allt sådant vemod utan grund var det hennes plikt att bekämpa nu. De voro två om att lida det hädanefter.
När hon upplivad kravlade sig utför igen, såg hon på långt håll gamle patrons gigg svänga in på Ödele gård. Han kom från en marknad.
Småsjungande för sig själv gick hon raskt hemåt, men stannade förvånad vid grinden, då hon fick se, att stora droskan var framkörd till trappan och att Hedvig stod påklädd i dörren, blek och förgråten.
Vad var det – – aningen?
– Vad i hela världen står på, Hedvig, frågade hon förfärad och störtade fram till trappan.
Men Hedvig kunde inte svara henne för fasa och rörelse, utan nickade endast stum inåt förstugan. Då svarade Axel på kuskbocken för henne: